Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
E. STAVE
sätt, betecknar människan som skapad till Guds bild, så
har den menat någonting utomordentligt. Vi torde däri
kunna inlägga allt hvad som enligt vår åskådning gör
människan till en människa: att hon är en tänkande och
om sig själf medveten varelse, med förmåga att skilja och
välja mellan sant och osant, rätt och orätt, med ett ord
hvad som gör det möjligt för henne att ha gemenskap med Gud.
Denna tanke om människans gudsbeläte har därför med
all rätt intagit ett framstående rum i den kristna trosläran.
Den säger oss för det första, att människan såsom människa
har något af Gud själf i sig. Hon är en bild, en spegel,
som, huru nedsvärtad och sönderbruten den än är, dock
återger något af Gud. I hvarje människa vi möta, äfven den
mest sjunkna, ligger ett vittnesbörd om Gud, ett
vittnesbörd, som är äldre än både Nya och Gamla testamentets
vittnesbörd, därför att det går tillbaka till mänsklighetens
begynnelse. Men tanken om människan som skapad till
Guds afbild säger oss vidare, att vi endast genom denna
afbild kunna få lära känna Gud. Allt det öfriga, som Gud
skapat, har något att säga om Gud endast försåvidt det är
mänskliga varelser, som uppfatta det och förstå det. Hvad
Gud haft och har att säga världen måste gå genom
människosjälar, afspeglas i dem som äro hans afbild. Visserligen
i olika grader och på olika sätt, ty endast för den som
älskar hvad som är sanning, rättfärdighet och godhet kan
Gud uppenbara hurudan han är; men han har gjort och gör
det fortfarande också allenast genom sådana människor.
Därför att människan icke förlorat denna sin ursprungliga
anläggning för gudsgemenskap, har man ock af gammalt
däri sett en hennes förmåga att varda upprättad och frälst.
Hvarje uppriktig människa känner i sitt hjärta och sitt
samvete, att synd innebär döden; huru mycket vi än gå bort
från Guds väg, så säger oss en stilla röst i vårt inre, att
endast denna väg för till frid och verklig lycka. Och till
denna röst vädjar Gud i sitt frälsande ord; dess verkan och
seger är så säker och viss, därför att det har en inre
bundsförvant inom hvarje människas bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
