Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URHISTORIENS RELIGIÖSA OCH ETISKA GRUNDTANKAR 235
Gud vid aftontidens svalka kom vandrande i lustgården och
då väntade att finna människorna sig till mötes, men
därvid fann, att de undflydde honom. Det onda samvetets
första vittnesbörd består alltså allra först däri, att man
flyr Gud, gömmer sig undan för honom. Så hade mannen
och kvinnan icke behöft göra förut. Nu drifvas de därtill
af en förut icke känd makt: fruktan för Gud. "Ett barn
känner genast hvad det är att älska Gud; men man måste
tvinga dess uppfattning till en onaturlig lärokurs, om man
vill lära det, att Gud är en person, som man har att vara
rädd för. Skräcken för Gud, som icke kan uppstå ur
helighet och oskuld, kommer emellertid af sig själf, utan
särskild undervisning och tvång, i och med synden" (J. H. Blunt).1
Den som sålunda behöfver fly Gud har redan förlorat
sin inre styrka och förråder sig själf, innan han vet hvad han
sagt. Det är det nästa uttrycket af det onda samvetet.
Gud kallade på mannen och sade: "Hvar är du?" (v. 9).
Hade mannen nu icke burit på en känsla af skuld, så hade
han kunnat svara och säkert också svarat: "Här är jag".
Men nu har känslan af skuld bemäktigat sig honom, så att
han i frågan: "Hvar är du?" hör något mera, en
bestraffning för sin synd, och därför känner han behof att ursäkta
sig: "Jag hörde dig i lustgården, då blef jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig" (v. 10).
Därmed har han redan förrådt sig. Han ursäktar sig med
sin nakenhet utan att vilja vidgå sitt brott, men själfva
ursäkten röjer brottsligheten, och därför har han icke heller
något att svara till Guds vidare fråga: "Hvem har låtit dig
förstå, att du är naken? Har du ätit af det träd, som jag
förbjudit dig att äta af?" (v. 11). Brottet är sålunda med
ett par frågor bragt i dagen. Och nu, i stället för en öppen
bekännelse, följa nya ursäkter, först från mannens sida:
»Kvinnan, som du gifvit mig att vara med mig — alltså
en dold udd mot Gud själf — hon gaf mig af trädet, så
att jag åt", och så från kvinnans sida: "Ormen bedrog mig,
så att jag åt" (v. 12 f.).
1 Citatet från J. Hastings a. a., sid. 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
