Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URHISTORIENS RELIGIÖSA OCH ETISKA GRUNDTANKAR 237
och nåd som gör, att vi icke få vara allena, utan tvingas
fram inför hans ansikte och nödgas låta domen gå öfver
oss. Vi kunna, som Plato låter Alcibiades säga om Sokrates,
i vissa ögonblick kanske känna något af en önskan att Gud
ej längre vore i de lefvandes land. Och likväl, när det
bästa inom oss, vårt högre jag, sanningskänslan i vårt bröst
får tala ut hvad den känner, så känna vi, att, om han vore
borta, om det skulle komma därhän, att Gud skulle
försvinna från oss, så skulle vi känna en ännu djupare sorg,
än den som framkallas af hans bestraffande närvaro. "Den
bedröfvelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
bättring, som leder till frälsning, och som man icke ångrar", 2
Kor. 7: 10.
Samma heliga kärlek är det, som förestafvat orden, som
tala om syndens bestraffning v. 18 —19. Äfven här måste
vi skilja mellan berättelsens natursida och dess djupa sedliga
grundtanke. Berättaren förutsätter tydligen, att ormen
förut haft en annan upprätt gestalt, att kvinnans fysiska
organism skulle ha varit annorlunda beskaffad, ifall synden
icke inträdt. I detta och andra drag kunna vi icke se annat
än ett uttryck af israeliternas angelägenhet att med sin tids
föreställningar inprägla syndens allvar. Hvarje gång ett
barn såg en orm kräla på marken och likasom lefva af
stoft, skulle det erinra sig, att detta var ett straff därför,
att ormen en gång förfört människorna till synd. Hvarje
gång ett barn skulle födas till världen, skulle modern erinra
sig, att hennes smärta vid födelsen var en följd af den
första kvinnans synd. Hvarje gång åkermannen hade att
kämpa med tistel och törne och nödgades äta sitt bröd i
sitt anletes svett, skulle han erinra sig, att detta var ett
straff därför, att den förste mannen lyssnade till sin hustrus
ord och åt af det förbjudna trädet. Detta har som sagdt
för oss historiskt intresse, såsom ett vittnesbörd om, huru
allvarligt man i Israel tänkte om synden och det onda, men
kan icke få gälla som en naturvetenskaplig förklaring af
naturens förvandling i följd af syndens förbannelse.
Men betraktelsen af synden inskränker sig ingalunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
