Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURANMÄLAN
405
pneumatisk. En sådan distinktion har, som bekant,
genomförts af många forskare, skarpast af Teichmann i hans 1896
utgifna arbete: »Die paulinischen Vorstellungen von
Aufersteh-ung und Grericht». Enl. honom har Paulus till sist (i 2 Kor.
5 och Pil. 1) dragit de fulla konsekvenserna af pneuma-läran
och därmed så godt som upphäft den specifikt-judiska
tankegången med uppståndelse och dorn, sådan den tydligt
framträder i 1 Tess. 4 och ännu i 1 Kor. 15. Mot denna
uppfattning vänder sig nu vår författare.
Första delen af hans afhandling utgöres, såsom man kan
vänta, af en exeges af ifrågavarande ställen. Vid behandlingen
af 1 Tess. 4: 13—17 häfdar förf., att Pauli eskatologi redan
vid denna tidpunkt icke är den populär-judiska utan en
pneu-matiserad. Positivt stöder han sig på uttrycket ot vsxpol sv
XptaTcj) i v. 16; vi hafva här den paulinska Kristus-mystikens
formel. Att Paulus icke uttryckligt talar om de uppståndnas
nya kroppslighet och om de lefvandes förvandling, får sin
förklaring ur situationen: han ger här svar på en fråga om en
viss detalj i parusi-tilldragelserna och icke en principiell
utredning af uppståndelsens och det nya lifvets härlighet. Detta
är däremot fallet i 1 Kor. 15. Om förf:s detalj exeges här är
i stort sedt ingenting att säga. Blott det kan anmärkas, att
hans utläggning af v. 13 och 22 ej är öfvertygande. Hvad
hufvudfrågan angår, så har Teichmann här accentuerat den
starka spänningen mellan oåpi och rcvsöjta och satt denna
motsats i förbindelse med läran om den himmelska kroppsligheten
(jfr äfven alldeles särskildt den negativa utsagan i v. 50).
Deissner förnekar nu, att först denna, som han kallar det,
begreppsmässigt formulerade motsats skulle hafva ledt till den
åskådning, som möter oss i v. 50. Den har Paulus fått, menar
han, direkt från Jesus (jfr Mark. 12: 24 f). Nekas kan nu
icke, att första hälften af v. 50 har judisk färg. Men man
har skäl förmoda, att Jesu ord i Mark. 12: 25 ej innebar
något alldeles revolutionerande nytt: fariséerna synas i sin kamp
med sadducéerna redan tidigt i denna punkt ha blifvit förda
till en liknande åskådning. Och Paulus var dock f. d. farisé!
Men vidare tyckes förf. ej alls ha sett, att senare hälften af
v. 50 lika tydligt har grekisk prägel. Och slutligen halkar
han alltför lätt öfver Teichmanns häfdande af ett sammanhang
mellan antitesen adp£-7uvsö[xa och skildringen af
uppståndelselifvets art. Detta åter beror på en principiell brist i hela
afhandlingen, hvilken vi senare skola beröra. — Exegesen af 2
Kor. 5: 1—10 är synnerligen vidlyftig (32 sid.!)
Hufvudtankegången synes oss förf. ha i det stora hela riktigt angifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
