Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASKESENS STÄLLNING I DET KRISTLIGA LIFVET 439
ett själf valdt och själfpålagdt lidande måste afvisas såsom
från kristligt etisk synpunkt mindervärdig. Hvarje sådant
sökande efter lidande är nämligen icke annat än otrohet mot
den uppgift, som eljest skulle göras och som Gud ville ha
gjord genom mig. Den kristne får sin sträfvan förutan den
del af lidande och lifvets svårigheter, som han skall ha. Och
det som så lägges på den kristne är det för honom en
ovillkorlig uppgift att bära, nämligen äfven det såsom intet annat
än en enkel kallelsegärning. Kallelsen sträcker sig öfver
hela lifvet, sluter allt inom sig, det obetydligaste och det
ringaste, likaväl som det största och det, såsom oss synes,
mest maktpåliggande. Hvarje enskild sedlig gärning får
sin egen positiva betydelse såsom led i kallelsegärningen
såsom helhet. I det vi mottaga, åter och åter, Guds nåd, skola
uppgifterna ständigt på nytt visa sig för oss i en oändlig
utvidgning och i ett oändligt perspektiv. Därför innesluter
den syn på det etiska lifvet, som öfverensstämmer med vår
evangeliska gudstros art, den väldigaste uppfordran till inre
vakenhet och aktivitet, som vi öfverhufvud förmå tänka
oss. Och detta kraf når oss alla i och med Guds gåfva till
oss på ett sådant sätt, att det omöjligen kan vara tal om
något sådant som en högre och en lägre slags sedlighet.
Så förstådt innehåller alltså kallelsebegreppet en radikal
upplösning af askesen såsom ett principiellt betingadt etiskt
begrepp, under det att däremot för katolicismen den fordrade
askesen leder till underminerande och upplösning af kallelsens
begrepp. För reformert tanke åter flyttas askesen in i
kallelsens såsom något till densamma i grund och botten
nödvändigt hörande — helt förklarligt af de etiska begreppens
religiösa sammanhang inom den reformerta tankevärlden.
Ty när här frälsningsvissheten kommer att ha sin grund icke
i den i historien oss mötande gudsuppenbarelsen utan ytterst
i predestinationen, drifver den ovisshet, som alltid måste
följa af detta byggande, på Guds dolda rådslut, till att söka
utkorelsens bevisning i verksamheten. Förklarlig är
därigenom den energi, som har utmärkt den reformerta
kristendomen och i hvilken denna så ofta till lutherdomens skam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
