Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
GUSTAF AULÉN
öfverträffat denna — därför att den icke förmått följa sina
så högt ställda ideal. Men däraf förklaras ock vidare, huru
ett nomistiskt drag kommer in på reformert mark, och i sin
tur drifver till ett häfdande af askesens nödvändighet nu
inom kallelsen. Den kristna etik, som fullföljer den lutherska
typen, visar sig såsom den där utan jämförelse sluter inom
sig den högsta idealiteten. Men det värdefulla är alltid
förenadt med risk, och risken är större ju mera värdefullt
något är. Så har ock denna etik i hög grad varit utsatt för
förvanskningar och förfall. Och dessa förvanskningar ha,
från dogmatisk synpunkt sedt, haft sin orsak antingen däri,
att förlåtelsen icke kunnat ses klart såsom den oss upprättande
gudshandlingen, utan misstolkats i intellektualistisk eller
annan riktning, eller ock däri, att sammanhanget med
försynstron icke bevarats. Hvar någotdera af detta eller
bådadera inträffar, visa sig alltid följderna i etiskt afseende i
af-prutning på aktivitetskrafvet, slapphet, eller i ny askes.
Vi ha sett något af hvad det betyder för det kristliga
lifvet, att askesen icke kan äga någon principiellt betingad
ställning i den kristna etiken. Med afsikt har jag upprepade
gånger betonat: principiellt betingad. Idealiter sedt kan
askes icke ha någon plats i det kristna lifvet. Men därför
är det ju dock icke sagdt, att askes alls icke i någon mening
skulle kunna få förekomma. Den mening, om hvilken det
i så fall blott kan vara fråga, måste då få sin karaktär
däraf, att askesen nu icke längre kan motiveras vare sig från
nomistiska eller dualistiska synpunkter.
Med anledning af Schleiermachers teckning af det
sedliga idealet i Monologerna, där vi ju som bekant läsa de stolta
orden: »blygs frie ande, att det ena i dig blott skulle tjäna
det andra, för dig får intet vara medel», erinrar gamle
Mortensen oss om Claudii ord: »Fotsalva! Man från Sinope,
mina podagersjuka fötter kunna icke följa med.» Hvem
skulle ha mod att förneka, att en sådan öfning, som det här
kan vara fråga om, kan vara välbehöflig i själf uppf ostrans
tjänst? Det höfves oss icke att tala öfverlägsna och
ringaktande ord om den tjänst askes kan göra i detta syfte. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
