Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTEEATUEANMÄLAN
473
i mörkret, i jätteriket. Lycka och ära äro icke något, som
utifrån kommer en man till del, utan som han äger nästan
såsom underbara krafter i det inre. De äro en underbar
maktutrustning af privilegienatur, utgöra tillsammans yttringar af
hvad vi med en till urkristendomen hörande term skulle kunna
kalla charismatisk begåfning. De äro makter, öfvermanskligar
makter inom människolifvet. De äro blott olika yttringar af
lifvet själft. De hänga nära samman med hvarandra såsom
två former af samma lif. Då äran är stor, är ock lyckan stor.
En ärelös handling kommer lyckan att sjunka. Vanäran är
en makt, som dödar barnet i moderlifvet och gör modern
ofruktsam. Lyckan ^är en kraft, som ger fruktsamhet, växt,
framgång, seger. Äran är en lifsmakt, vanäran är ett dödande gift.
Åran och lyckan äro större och mäktigare än den, som äger
dem. Han kan sätta sin lit till dem som till en gud. Hjälten
litar på sin lycka liksom på sin goda sköld och sin goda båge.
Häri ligger en förklaring till nordbons frimodiga fatalism. Äfven
vanäran och olyckan äro öfvermänskliga makter, men makter,
som draga nedåt och förinta. Det tragiska betyder i fonrtiden
det tröstlösa balanserandet mellan lyckan och olyckan. Den,
som har olyckan, han sjunker ned i det tysta, där det hemska och
omänskliga, där det oordnade, oandliga och okultiverade bor.
Den fullkomlige lyckomannen, som blott äger lycka och lefver
i lycka, han intager säkert och stolt hedersplatsen i
människolifvet. I lyckomannens gestalt är idealet af sann mänsklighet
förkroppsligadt i våra fäders föreställning, och i denna
forngermanska gestalt tyckes, anmärker författaren, det normala
människoidealet ha nått en fullkomlig utgestaltning såsom
aldrig annars i mänsklighetens historia.
På en gång fint, själfullt och konkret analyserar
författaren en efter en af dylika, med den forngermanska
andekulturen intimt samhöriga idéer, såsom lif, håg, mod, fred, råd,
ha-mingja o. s. v. Det lönar föga att här referera. Ett sådant
referat måste alltid stå tillbaka för den ursprungliga skildringen.
Men i de partier af boken, där dessa ämnen afhandlas, känner
man sig träda våra germanska förfäders ande liksom ända in
på lifvet. Man liksom upplefver den, man förstår den och
känner den, och, jag skulle vilja tillägga, man har därmed också
tvingats till att upptäcka nya djup i oss själfva. Vi äro väl dock,
äfven vi, germaner, och genom att djupare förstå den
germanska anden förstå vi ock bättre oss själfva. Jag ville för
intet pris på jord och i himmel se gå förlorad för vår kultur
den rikedom, som från Österlandet, uppvuxen på semitisk
botten, strömmat till oss under snart två årtusenden. Från Oster-
BibelforsTcaren 1913. Häft. 6.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
