Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 E. STAVE
honom, utan någon fara för att blifva missförstådd, därför
att läsarne utan vidare förstodo hvem han menade, och
därför att hans hjärta var helt uppfyllt af tacksamhet och
kärlek till honom. På samma sätt som Zinzendorf en gång
tröstade en moder, hvars båda söner hade dött som
missionärer, med de enda orden: "Han är värd allt detta!" Och
samme Johannes bekänner sin tro på honom med orden:
"Denne är den sanne Guden och evigt lif" (1 Joh. 5:20).
Endast 80 eller 90 år efter Jesu död bekände Ignatius
från Antiokia, som icke hade lärt känna honom personligen,
en liknande tro och en liknande kärlek till samme frälsare,
så att man förgäfves söker efter en motsvarighet därtill
utanför kristendomen. Och så har det varit genom kyrkans
följande historia. Tron och kärleken ha öfverallt varit
starkast, där en lefvande och tacksam kärlek till Jesus
varit förhanden. Och hvarje uppriktig kristen känner, att
detta icke är bara ett eko af hvad Paulus och Johannes
känt, utan en erfarenhet som hvarje troende kan få upplefva.
När denna tro på Jesus Kristus skall i mänskliga ord
uttryckas, möta emellertid svårigheterna. Loofs ägnar först
en hel föreläsning åt uppvisandet af de gamla symbolas och
den på dessa grundade gamla kristologiens otillräcklighet.
Den är, denna kristologi, hvarken förenlig med förnuftig
tanke eller med Nya Testamentet, ehuru man villigt må
erkänna de religiösa motiv, som förestafvade de lärda
teoriernas formulering.
Jesus uppfattades af denna teologi såsom den andre
personen i gudomen, men såsom Gud och människa, alltså
med två naturer i en person. Loofs har häremot trenne
anmärkningar. Den första kände redan Augustinus, och
hela medeltidsteologien försökte, ehuru förgäfves, att undgå
den. Om, såsom Augustinus och hela den ortodoxa
teologien lärt, skillnaden mellan personerna i treenigheten
tankes begränsad till deras inbördes förhållande till
hvarandra, hur var det då möjligt, att endast den andra
personen kunde — utan de andra — blifva människa? Vidare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
