Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 SYEN LINDER
synden alltid följas af påtagligt straff, och måste å andra
sidan hvarje olycka anses vara straff för synd? Det gick
icke att komma ut ur tankesvårigheten, så länge
människotankens begränsning ej insetts. För folkets stora massa kom
hvar och en, som drabbades af bråd död eller olycka, att
utan vidare gälla som en syndare. Jobs vänner äro
målsmän för denna uppfattning. Äfven den deuteronomistiska
skolan är tydligt präglad af profeternas vedergällningstanke
och dess historiebetraktelse tillämpar den i stort på folket.
Synd, straff, bot och upprättelse blir gången af folkets lif.
Jobsbokens behandling af problemet om den
gudfruk-tiges för människotanken obegripliga olycka fullständigas
af de frommes undran och klagan i psalmerna öfver att
Israels rättfärdige Gud låter de ogudaktiga väl gå medan
— och detta är det bittraste — de rättfärdiga drabbas af
olycka. Både ensamt för sig och i sin bittra motsats till den
ogudaktiges lycka är den frommes lidande det svåra
problemet. Antingen förutsättes i psalmerna helt enkelt den
gängse vedergällningstanken och man bygger vidare på
densamma som i Ps. 1: 3 f., eller också röjer sig denna
vedergällningstanke därigenom, att man med naiv religiös
optimism söker försvara densamma. Typisk härför är ps. 37,
i hvilken frågan om en sedligt-religiös världsordning löses
genom en maning till tålamod och till att ej låta villa
sig genom enskilda till det yttre besynnerliga fall. Af helt
annat slag äro sådana psalmer som 39, 49 och 73. Inför
den ogudaktiges lycka har ps. 39 blott den stumma
resignationen. Allt mänskligt är förgängligt, lifvet går sin gång
och den enda utvägen är att foga sig. Ps. 49 besvarar
frågan hvarför den fromme och ringe måste åse den
ogudaktiges lycka med en hänvisning till att äfven de rika och
gudlösa äro underkastade människolifvets allmänna
obeständighet. Senast i döden når de gudlöses lycka sitt slut.
Svaret skänker icke hvad frågeställningen i psalmens början
låter vänta. Blott ett ögonblick genombrytes skrankan och
utjämningen hinsides skymtar. Frågan om den sedligt
religiösa världsordningen kommer i hela sin skärpa till synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
