Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
EDV. LEUFVÉN
aktansvärt i fråga om författningen. De olika ortodoxa
kyrkorna förete också rätt stora olikheter i detta avseende:
man behöver ju härvid endast erinra om den genomgripande
förändring i den ryska kyrkans organisation, som vidtogs av
tsar Peter i riktning mot caesareopapism, utan att detta
möttes av något nämnvärt motstånd från de kretsar, som
samtidigt hade separerat på grund av mindre liturgiska
avvikelser. Inom den romerska kyrkan skulle förhållandet
snarast ha blivit omvänt. Författningsfrågan intar där den
centrala platsen: påvedogmen är den kardinalpunkt, för
vilken denna kyrka är mest ömtålig. Där bredvid kunna
avvikelser på liturgiskt område tolereras. Det är nog en rätt
vanlig uppfattning, att den romerska kyrkan är fullständigt
enhetlig i fråga om sin liturgi, men detta gäller nog endast
till en viss grad. Vid närmare påseende skall man nämligen
finna betydliga avvikelser från den liturgiska
uniformitetsprincipen. Så lär, åtminstone enligt Müllers uppgift, den
ambrosianska liturgien hava bibehållit sig i Milano ända till
våra dagar.1 Kyrkan har sålunda måst tåla en liturgisk
lokaltradition i omedelbar närhet till sin andliga huvudstad.
En sak av ojämförligt större betydenhet är emellertid den
s. k. Ritus OrientaliSj d. v. s. den liturgi, som användes i
de unierade kyrkorna i Östern. Denna österländska ritus
är i sin tur splittrad i olika liturgiska typer, som kunna
sammanföras i fem grupper, nämligen ritus æthiopicus, copticus,
armeniacus, graecus och syriacus. Särskilt förtjänar
antecknas, att den grekiska ritus är tolererad inom Italien, nämligen
södra Italien och Sicilien, ehuru den i författningshänseende
är inordnad under det romerska diecesansystemet. Nu nämnda
områdens olika kyrkospråk innebära ju ett avsevärt avsteg
från den romerska principen om latinet såsom det liturgiska
kyrkospråket, men Rom har godkänt detta för att vinna sitt
huvudsakliga syfte: deras inordnande under påvemakten.
Kyrkopolitikens syfte har väl varit att härigenom skapa ett
1 Müller, Symbolik, 1896, sid. 167. Denna »ordo ambrosianus»,
som stadfästes av påven Alexander VI (1492—1503), får naturligtvis
icke förväxlas med den ursprungliga ambrosianska liturgien, som är
förlorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
