Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKLIG SEDVANERÄTT
101
och de reformatoriska symbolerna såsom källor för
evangelisk kyrkorätt och tillika såsom prövostenar för
evangelisk kyrklig anda. I brist på den formella auktoritet, som
finnes hos det katolska läröämbetet, får hon tillika söka ett
sanningskriterium uti den största möjliga sakliga
överensstämmelse mellan kyrkostyrelse, kyrkomöte och den
teologiska vetenskapen.1 Man måste också medge, att inom
protestantiska kyrkan vid tolkningen av den heliga skrift
teologerna, utan hänsyn därtill om de äro ordinerade
präster, intaga en liknande ställning med juristerna i avseende
på den vetenskapliga utbildningen av rätten. Vi få
emellertid därvid förutsätta, att vi ej hava att göra med
teologer, som med flit undandraga sig inflytandet från den kyrkliga
allmänandan och församlingens tro eller i övrigt äro avskilda
härifrån. Har teologen den rätta kontakten med
församlingen, då blir hans skrifttolkning ej blott vetenskaplig, utan
den kommer även att vara påverkad av kyrkans andeliv.2
En annan fordran, som har uppställts på sedvanan, är
den s. k. preskriptionen. För att bevisa existensen av en
kyrklig sedvanerätt framhåller man det faktum, att
sedvanan pågått en viss tid. En consuetudo contra legem
legitime præscripta betyder alltså, att en rättssats varit
verksam en längre tid — denna har sedan gammalt fastslagits
till fyratio år — och anses därför äga kraft att upphäva
den gällande punkten i kyrkolagen, varemot den vänder sig.
Det ställe uti den kanoniska rätten, varpå denna teori
alldeles särskilt kan stödja sig, lyder på följande sätt
(slutorden): Licet etiam longævæ conseutudinis non sit vilis
auctoritas, non tamen est usque adeo valitura, ut vel juri
posi-tivo debeat præjudicium generare, nisi fuerit rationabilis et
legitime sit præscripta. Nu får man väl antaga, att
Gregorius IX genom att utge detta dekret3 ville hämma upp-
x Kahl, a. a. sid. 131.
2 Scheurl, a. a. sid. 221. Jag hänvisar ytterligare till
Richter-Do ve, a. a. sid. 252; Vering, a. a, sid. 335; Haas, a. a. sid. 41 ff.
3 Denna punkt debatteras mera ingående i en uppsats av
Red-lich: »Das Cap. 11 X de consuetudine (1,4)». Deutsche Zeitschrift
für Kirchenrecht. Band 7. Freiburg 1897. Sid. 309 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
