Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURANMÄLAN
171
lerna, instinktivt söker sig till sakens kärna och ger uttryck
åt den.
Men det är ej blott som psykologiskt dokument eller
som personlig bekännelse om religionens och det etiska livets
värden, som denna bok fångar intresset. Det gör det ej mindre
genom själva skönhetsdraget däri, den personligt fascinerande
stilen, som väl någon gång kan bli tung med alltför invecklade
satsfogningar, men varomkring det för det mesta glittrar av
träffande bilder och brusar av friska känslors källsprång. För-
eningen av höga tankar och en ädel skönhetsmättad form har
alltid hört till det som mäktigast griper: linien Platon, Dante,
Pascal, som så ofta citeras, ha givit mera än tillfälliga uppslag
och stod för tanken: själva stilen från dem har tydligen gått
författaren i blodet. Som ett prov på hans stil skulle jag vilja
anföra ett par ställen. An tager framställningen gestalten av
en predikan t. ex. i de tolv utslungade: ’Det är icke sant’ på
sid. 140 ff. »Det är icke sant att människan är ett ax, som
röres en liten tid på jorden och sedan graves ned där.... Ty
människan är en gudsson, en furstes arvinge, ett konungabarn.»
»Det är icke sant att människan förlorat sin odödliga själ.
Var och en som söker själen, finner den och hans hjärta säger
att han funnit sin själ. Denna penna, varmed jag skriver detta
skulle för alltid vara slagen ur min hand och mitt sinne be-
täckt av det största mörkret, om icke detta som jag sagt vore
visst. Det är sannings Det andliga är alltings yttersta och
eviga grund» o. s. v. Än åter är det diktaren, som talar t. ex.
i skildringen av det hjärta, som fått sin barnakaraktär igen:
»Mitt hjärta det är som en fågel. Över stormupprörda hav och
länder har det flugit som fågeln, i djupa nätter, i dagar höga
och ljusa, genom åskhimlar och iskalla hagelskurar — alltjämt
har det ilat och förunderligt burits av sin längtans vingar
och slutligen, slutligen har det likt fågeln funnit sitt bo, funnit
sitt bo under klippan. ... Och som förut rasa stormarne och
ovädret kommer med dån, men hjärtat vilar tryggt i skygdet
under klippan, det vilar som fågeln, som blickar med klara
ögon ur nästet.. . det är fastare i sitt rede än himlakropparna
i sina banor... ty himlens stjärnor skola falla och alla pla-
neter skola upplösas, men den trygghet, som bor i det bostilla
hjärtat, skall aldrig förgås» (s. 138). En annan gång åter är det de
praktfulla naturskådespelen, i vilka själens nyvunna harmoni
ser sig själv återspeglad, t. ex. i framställningen av sommarmor-
gonens skönhet och den därmed harmoniserande själen (s. 82 ff.).
Många »omvändelseböcker» ha i senaste tidens skönlitteratur
sett dagen, men få av dem kunna upptaga tävlan med Olje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
