Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAM OCH KRISTENDOMEN 233
budet. Ännu då Muhammed cAli tillträdde regeringen hölls
förbudet för de kristna att rida till häst vid makt.1
De kristnas inflytande över administrationen synes lika-
ledes ha upphört, åtminstone höra vi icke under den följande
tiden några klagomål på denna punkt.
Flertalet av de småaktiga stadganden, som voro ämnade
att fastslå de kristnas religiösa och sociala mindervärdighet,
torde dock knappast ha kunnat upprätthållas, sedan den första
upphetsningen hos de rättrogna hunnit lägga sig. I själva
verket utgör det s. k. Omars reskript, vilket vår förordning
i sin förra del med en hel del tillägg återgiver, snarast en
önskelista där fanatiska rättslärde och teologer uppräkna
alla de förödmjukelser, vilka de hjärtligt unna de kristna,
men som de säkerligen endast undantagsvis haft makt att i
verkligheten pålägga dem. Sultan Nasir Muhammeds för-
ordning ger just ett slående exempel på hur de hatfulla
juristerna begagna sig av gynnsamma konjunkturer för att
skaffa sanktion åt grundsatser, som redan länge uppställts
som fromma önskemål i de ofördragsammas kretsar. De
viktigaste stadganden, som vår förordning innehåller utöver
Omars reskript — frånsett bestämmelserna om arvsrätt och
tillträde till statstjänst, vilka där helt saknas — äro de
detaljerade påbuden om särskild dräkt, om igenkänningstecken
att bäras i de offentliga baden och föreskriften att de kristna
måste gå ur vägen för muslimerna. Dessa bestämmelser
äro ej, som man skulle kunna tro, skapade för tillfället av
uppfinningsrikt hat; de hade länge förberetts i den juridiska
litteraturen. Redan saficiten Siräzl (f 1087) förklarar2, att
det åligger de kristna att skilja sig i fråga om dräkten från
de rättrogna bl. a. genom "att bära om nacken en signet
av bly eller koppar eller en klocka, som de måste taga med
sig i badet". Kvinnorna skola bära gördel under slöjan, i
1 Lane: Männers and customs of the modern Egyptians (London,
J. M. Dent) 537, 548. I Damaskus fick ännu 1820 ingen kristen bära
annan dräkt än den svarta eller rida till häst, J. F. Bliss: The reli-
gions of modern Syria and Palestine (Edinburgh 1912) 29.
2 Minhäg ed. Juynboll 297.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
