Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAM OCH KRISTENDOMEN
235
som tillhöra ’ahl al-harb, för det fall att man har anledning
frukta, att barnen i ett dylikt äktenskap komma att tvingas
till "otro" — förklarar kort och gott om s mening,
att man "ej bör spilla tid på att vederlägga den, då den är en
fullkomligt isolerad mening och avviker från den uppfattning,
som omfattas av alla islamförsamlingens lärde, nämligen att
det är tillåtet att äkta alla judiska och kristna kvinnor".
Redan långt före SäficI hade enstaka ivrare höjt gensagor
mot äktenskap med kristna kvinnor. ’Ata’ (f 115) ansåg,
att tillåtelsen endast gällde islams första tid, då det rådde
brist på rättrogna kvinnor. Hans lärare c Abdallah b. *Umar
ogillade i princip dessa blandade äktenskap. "Jag vet intet
avguderi som är förskräckligare än då en kristen kvinna
säger, att Jesus är hennes herre", påstås han ha yttrat.1
Denna snävare uppfattning har emellertid icke avgått med
segern. De fyra ritusskolorna äro i allmänhet ense om att
äktenskap med kristna kvinnor är tillåtet. Senare säficIter
göra dock det förbehållet, att äktenskap med en icke israeli-
tisk kvinna av judisk eller kristen religion endast bör till-
låtas då man vet, att hennes folk antagit sin religion innan
den förvanskats eller — en mildare uppfattning — innan
den abrogerats genom islam.2 Den strängare riktningen av
(Kairo 1306) 11:111; av $äfiH med den motiveringen att hos dessa
slavinnor »förenas två brister: otron och ofriheten», vilka tillsammans
ehuru ej var sig bilda äktenskapshinder, Mafätih al-gaib, Buläk 1289
111:534. Överhuvudtaget avsåg ju tillåtelsen att äkta en slavinna
endast det fall att nlannen icke hade råd att gifta sig med en fri
kvinna. Ifråga om konkubinatet gällde enligt alla ritusskolorna
samma ius connubii som för äktenskapet, al-Mizän al-Kubrä II .
110, Muh. b. xAbdalVåhman al-eUtmäni: Bahmat aVumma fi ihtiläf
al-a imma (marg. tr. till Mizän) II 72. En annan mening hyser i denna
fråga Siräzi: Minhäg 1^5.
1 Zamahsari: Kassäf I 205. Han stödde sig härvid på Sur 2: 220,
vilken vers han ans^g vara muhkam och följaktligen ej abrogerad
av den osäkra 5: 7, Mjbat-Allah: Kitäb al-Näsih wa-lmansüh (marg. tr.
till Wähidi: ’Asbäb al-kuzül, Kairo 1315) 85 f.
2 Al-Nawawi: Minhåg (marg. tryck till rAbd al-Hamid: Häsija *alä
Tuhfat al-Muhtä^ Mekka 1304) VI: 383.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
