- Project Runeberg -  Bibeln / Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström, fjärde upplagan, 1921. Första delen /
26

(1917)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 6 Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kap.
6:13-16.

Evangelium enligt Matteus.

* Sedan Herren lärt sina lärjungar
att bedja om förlåtelse för sina synder,
lär han dem vidare bedja, att Gud må
bevara dem från sådant, som kan vara
anledning till ny synd.

** Gud frestar ingen i den
meningen, som ville han förleda någon
människa till synd; icke heller i den
meningen, som vore de i människans inre
uppstående retelserna till synd ifrån
honom. Se därom Jak. 1: 13, där det
just är fråga om inre retelse till synd.
Denna retelse, säger aposteln, får aldrig
tillskrivas Gud utan har sin rot i den
egna köttsliga begärelsen, genom vilken
djävulen, såsom frestaren i högsta
mening, driver sitt spel till människans
fördärv. Men Gud kan införa de sina I
frestelse, så till vida som han genom
sin regering och ledning bringar dem
in i förhållanden och ställningar, vilka
medföra själafara för dem. Sålunda
förde han Josef in i Potifars hus,
varigenom han vart utsatt för en svår
frestelse (1 Mos. 39: 11 fl). Likaså fördes
Kristus av Guds Ande ut i öknen för
att frestas av djävulen. Det står icke,
att Gud frestade honom; icke heller att
han bara tillät, att djävulen frestade
honom, utan att han själv förde honom
ut i öknen för att frestas. Det var ock
Gud,, som förde våra första föräldrar
in i den ställning, där djävulen kunde
fresta dem till fall. Att Gud förer de
sina in i sådana frestelser, sker till
deras uppfostran, på det de ur varje
frestelse och därav förorsakad andlig strid
må framgå såsom segrare med förnyat
mod, med fullkomligare tro, i alla
avseenden genom segern ännu mer stärkta
till den invärtes människan. Därför
säger Paulus (1 Kor. 10: 13), att Gud
gör frestelsen, men att han tillika med
frestelsen även gör utgången och icke
tillåter, att de frestas över vad de
förmå, d. ä. över den förmåga, som han
själv giver dem. Dock emedan sådana
frestelser, om ock till en viss grad
nödvändiga för den troendes utveckling,
alltid medföra en själafara, lär er
Herren lärjungarna bedja, att Gud, så
långt möjligt är, måtte förskona dem
för att komma däri. Därigenom låter
han dem ock förstå, att de genom
denna bön kunna undgå många frestelser, i
vilka de annars skulle varda inledda.

f Frälsarens ord kunna betyda
antingen : undan det onda (Rom. 12: 9),
eller: undan den onde. Den senare
uppfattningen motsvarar mycket bättre
hela det Nya testamentets åskådningssätt,
enligt vilket djävulen är den, från
vilken allt ont ytterst utgår. Ett skönt

svar på denna bön kan läsas i Rom.
16:20: Fridens Gud skall krossa
sönder Satan under edra fötter med hast,
Jämför Matt. 13:19, Joh. 14:30.
17: 15, Ef. 2:2, 6: 16 m. fl.
- Undan
den onde, säger Herren. De troende äro
redan frälsta från honom, så att han
nu icke regerar över dem såsom över
de otrogna. Men faror hota dem
alltjämt från hans sida, emedan han går
omkring såsom ett rytande lejon och
söker uppsluka dem (1 Petr. 5:8).
Därför skola de bedja om frälsning
undan honom, så att de icke åter falla
i hans våld. Samma uttryckssätt
använder Paulus, när han i Rom. 15: 31
uppmanar de troende att bedja för
honom, att han måtte bliva frälst undan
de otrogna i Judeen, d. ä. frälst, så att
han icke måtte falla i deras våld. Se
ock 2 Tess. 3: 2.

De i v. 13 vanligen tillagda orden:
Ty riket är ditt o. s. v., saknas i de
äldsta och bästa handskrifterna.

14. Ty* om I haven förlåtit
människorna deras överträdelser,
så iskall eder himmelske Fader

förlåta även eder.

Syr. 28:2. Matt. 5:23. Mark. 11:
25. Kol. 3: 13.

* syftar tillbaka på v. 12.

15. Men om I icke haven
förlåtit människorna, så skall icke
heller eder Fader förlåta edra
överträdelser.

Matt. 18: 35. Jak. 2: 13.

16. JM.en när I fästen, eå
tagen icke på eder ett dystert
utseende såsom skryintarna;* ty
de göra sina ansikten
oigenkännliga,** på det att de skola synas
för människorna fastande.
Sannerligen säger j ag eder: De hava

fått ut ein lön.

* Fariséerna fastade regelmässigt på
torsdag och måndag, emedan Moses
troddes hava uppstigit på Sinai en
torsdag och nedstigit därifrån en måndag
(se Luk. 18: 12). Det enskilda fastandet
var annars överlåtet åt den enskildes
gottfinnande. Om allmänna fastedagar
se 2 Krön. 20: 23, Esr. 8: 21, Apg. 27:
9. Fasta var egentligen ett uttryck av
sorg (Joel 2: 12, Matt. 9: 15)
- vare
sig sorg över synd eller över lekamligt
ont
- och skedde därför i sorgdräkt
(2 Sam. 12:
15-23). Man avhöll sig
från mat, klädde sig i säck och strödde

[–-]

{+—+} 26
-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:08:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bibeln/wald1921/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free