Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 11 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap.
11:12–16. Evangelium enligt Matteus.
våld förgripa sig på någon», och: »ivrigt tränga sig på någon», »med iver nödga någon». Sålunda begagnas det t. ex. för att uttrycka, att lärjungarna i Emmaus ivrigt nödgade Jesus att gå in med dem (Luk. 24: 29), att Lydia i Filippi nödgade aposteln Paulus att gå in i hennes hus (Apg. 16: 15).
Såsom orden i Luk. 7:29 visa, syftar Herren på den allmänna iver att ingå i Guds rike, vilken genom Johannes döparens predikan blivit uppväckt bland folket. Exempel på denna iver kunna ses i Matt. 3: 5, 21: 9, 10, Mark. 11: 9, 10. Judarna hade länge väntat Guds rike. Och nu, när Johannes började
predika: Guds rike har kommit nära, uppstod bland folket en ivrig åstundan att, såsom Herren säger: rycka det till sig. Icke alla försökte rycka riket till sig på rätt sätt, d. v. s. genom sinnesändring och tro på Jesus. Många begagnade orätta vägar, så att Herren t. o. m. måste dölja, att han var Kristus, samt förbjuda lärjungarna och andra att uppenbara honom. Se anm. till kap.
16: 20. (Jämför Mark. 1: 44 följ., Luk. 9: 21). Ett märkvärdigt exempel på en sådan av missförstånd vilseledd iver se vi uti Joh. 6: 15, där det berättas, att folket kom och ville rycka Jesus till sig för att göra honom till konung. Deras uppträdande var förvänt, men det var i alla fall ett uttryck av deras iver att rycka Guds rike till sig, så som de förstodo saken. Anmärkningsvärt är ock, att när Johannes säger, att de ville rycka Jesus till sig för att göra honom till konung, så begagnar han alldeles samma ord, som Frälsaren här använder, då han talar om, att de ryckte Guds rike till sig. Något snarlikt kunna vi se i reformationshistorien. När Luther börjat predika den andliga friheten, uppväcktes uti Tyskland med ens en ofantlig iver efter frihet. Icke alla, nej endast fåtalet, fattade friheten rätt. Bönderna grepo till vapen och gjorde uppror för att tillkämpa sig den. Detta var ju förvänt, men deras tilltag var i alla fall ett uttryck av deras genom Luthers predikan uppväckta ivriga längtan efter frihet, så som de förstodo eller missförstodo den.
13. Ty* alla profeterna och
lagen** hava profeterat intill
Johannes, t
Luk. 16: 16.
* därmed angives orsaken till den i
föregående vers nämnda rörelsen.
** d. v. s. Mose böcker. Även i dem
förekomma profetior om Kristus.
f Därigenom hade folkets väntan
blivit uppväckt. Nu kom Johannes och
sade: »Det rike, som profeterna och lagen
förutspått, det har nu kommit nära»,
och därav förklaras tillräckligt den
folkrörelse, som hans predikan
framkallade. Ännu mer förklarlig varder
denna rörelse, när man betänker den
tryckta ställning, vari judarna under
det romerska herraväldet befunno sig,
och ur vilken de efter sina
föreställningar om Messias väntade förlossning, när
Messias komme för att upprätta Guds
rike. I Messias’ rike skulle nämligen,
men te de, judarna varda herrar över
alla folk.
14. Och, om I viljen mottaga
det,* han** är Elias, som ekulle
komma, t
Mal. 4: 5. Matt. 17: 12. Mark. 9: 13.
Luk. 1: 17.
* d. v. s. om I viljen tro, vad jag
säger eder.
** I grundspråket har ordet han
tonvikten: just han är den Elias o. s. v.
Judarna väntade däremot på grund av
missuppfattning av Mal. 4: 5, att den
gammaltestamentliga profeten Elias
skulle lekamligen återkomma. Jämför
till betydelsen av profetian Luk. 1: 17.
f enligt löftet i Mal. 4:5.
- Genom
denna viktiga förklaring skulle
människorna nödgas förstå, att Messias’ tid
nu måste vara inne, och därigenom
ledas att inse, att ingen annan än
Jesus kunde vara Messias. Visste de bara,
att nu var tiden, då Messias måste
vara kommen, så kunde de icke tveka
om personen,
15. Den som har öron, han
höre!
Matt. 13: 9, 43. Upp. 2: 7.
16. Men vid vad skall jag
likna detta släkte ?* Det är likt
barn,** som sitta på torgen,
vilka tala till de övriga
Luk. 7: 31.
* Enligt liknelsens uttryckliga
ordalydelse är det judarna, som här
liknas vid barn, som klaga, att man icke
vill dansa, när de spela, eller jämra sig,
när de sjunga sorgesång. »De andra»,
över vilka de så klaga, äro enligt den i
v. 18, 19 följande förklaringen
Johannes döparen och Jesus. Johannes hade
icke velat dansa efter deras flöjt. Han
var allt för sträng i sitt liv, därför
kunde han icke vara dem till lags.
Jesus var icke nog surmulen, fastade och
62
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
