Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tysk stridsskrift i folkbiblioteksfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundförutsättningar, dess flacka människouppfattning, dess tarvliga bildningsideal och dess
ytliga syn på kulturproblemet i dess helhet. Med skärpa och allvar påpekar
han det både farliga och oriktiga i att överskatta värdet av läsningen i och
för sig; aldrig, säger han, skadar man bildningens sak så mycker som då man
bibringar en genomsnittsmänniska den övertygelsen att hon är en kulturfaktor
blott därför att hon brukar låna böcker i ett bibliotek. Den överhandtagande
läslusten är enligt Herrigels mening en långt ifrån glädjande företeelse; han
talar tvärt om med livligt ogillande om »die Lesewut» och anser det vara
bibliotekens uppgift snarare att hejda än att uppmuntra denna. Som ett användbart
medel för detta syftemål framkastar han tanken på att från utlån undantaga all
förströelselitteratur eller om så ej kan ske försvåra tillgången till densamma
genom att belägga den med en särskild låneavgift. Under alla omständigheter
vill han betona, att folkbiblioteksrörelsen måste på allvar uppfatta de problem,
som äro knutna vid densamma, och icke blott med en hänvisning på den stora
allmänhetens önskningar skjuta dem åt sidan. Den varken kan eller bör i
längden intaga en rent passiv ställning till samtidens stora kulturproblem. Men dess
insats måste vara av den beskaffenhet, att den bidrager till fördjupande av
bildningsbegreppet och icke till dess förflackande och förytligande.
Givet är, att Herrigel med sin här naturligtvis blott i grunddragen refererade
kritik träffat den kanske allra ömtåligaste punkten i hela den moderna
folkbildningsrörelsen. Det är nu en gång för alla dess stora svaghet, att den arbetar
så att säga ut i luften utan att kunna kontrollera resultaten av sitt arbete. Vid
vanlig undervisning måste ju alltid förefinnas en kontakt mellan den
undervisande parten och den mottagande; men i den moderna folkbildningsrörelsen är
detta omöjligt, helt enkelt därför att de mottagandes antal är alldeles för stort.
Den som representerar bildningsarbetet har ingen möjlighet att konstatera, om
hans ord uppfattats riktigt eller om hans åhörare över huvud taget äga de
förutsättningar, som krävas för att rätt tillgodogöra sig hans undervisning. På samma
sätt förhåller det sig med folkbiblioteket: dess personal kan med bästa vilja i
världen omöjligt veta, om den, som hämtar sin lektyr i biblioteket, verkligen
har något gagn av sin läsning. I en del fall tycker man sig emellertid tyvärr
kunna konstatera, att det bland biblioteksbesökarna finnes många, som i trots
av att de under åratal hört till bibliotekets fasta kundkrets likväl vid sina
förfrågningar visa sig lika okunniga, lika ytliga som då de för första gången satte
sin fot på bibliotekets tröskel. Den som skriver dessa rader skulle ur sin egen
erfarenhet kunna nämna åtskilliga exempel på detta förhållande. För övrigt
har väl var och en, som arbetat i ett biblioteks låneexpedition, varit i tillfälle
att iakttaga, hur planlöst och oredigt de flesta förfrågningar göras och hur
tydligt man märker, att vederbörande rekvirent i det övervägande antalet fall blott
har en ytterst oklar föreställning om vad han egentligen vill ha reda på.
Drager man den yttersta konsekvensen av detta, kommer man ovedersägligen därhän,
att man ställer sig tämligen skeptisk gent emot hela folkbiblioteksrörelsen över
huvud taget. Vartill tjänar den? Finnes det någon garanti för att den
åstadkommer något nyttigt? Är det icke snarare sant, vad Herrigel säger, att
folkbiblioteket i realiteten står på ungefär samma nivå som biografen? Hänvänder
man sig till den moderna folkbiblioteksrörelsens klassiska land, Amerika, finner
man onekligen åtskilligt, som på sitt sätt bestyrker den uppfattning, för vilken
Herrigel gjort sig till tolk. Det är allmänt bekant, att ingenstädes läslusten är
högre utvecklad än där, och att man ingenstädes gjort så mycket för att
befrämja densamma. Om vi i vårt land icke visste det förut, så skulle vi i varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
