Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En skrift om föreläsningskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag är övertygad om att man lugnt kan — åtminstone vad landsbygdsbefolkningen
angår — våga påstå, att för de allra flesta äro föreläsningarna intellektuella
förströelser. Hur många bönder gå till föreläsningarna på söndagskvällen
för att proppa sig med kunskaper? Praktiskt taget inga! Men väl vandra de ofta
långa vägar för att i föreläsningen finna en behövlig omväxling i det enahanda
arbetet, »för att glömma det dagliga livet och dess omsorger och häva sig upp
i en intellektuell värld». Jag har hört bildade åhörare klandra en eljest god
föreläsare, emedan han i deras tycke verkade lärare. Det citat förf. anför (på
sid. 20) från prof. Lundell synes mig träffa huvudet på spiken.
Förf. giver synnerligen instruktiva och träffande anvisningar om hur man skall
uppbygga en föreläsning. Man kan icke tillräckligt understryka vikten av vad
han säger härom. Vad jag särskilt skulle vilja peka på är hans pointerande av
det praktiska greppet på ämnet, stommens klarhet och språkbehandlingens reda.
Och så naturligtvis nödvändigheten av att tala konkret. I det hänseendet brista
många föreläsare, som fördjupa sig i allmänna synpunkter och glida över de
speciella fallen. Men det är nu verkligen ibland ganska svårt att undslippa
inledande resonemang och kasta sig in medias res. Det man då börjar med
kommer lätt att sväva i luften. Mycket beror detta förstås på själva ämnets
beskaffenhet. Men att genast från de första orden gripa åhörarna för att sedan
hålla deras intresse fånget det är en konst, som nog kan rekommenderas, men
som inte läres i första taget. Men den konsten kan läras!
En viktig sak lägger Odal Ottelin föreläsarna speciellt på hjärtat nämligen
att tala det språk, som åhörarna förstå d. v. s. att känna sitt folk. Hur många
föreläsare synda inte häremot! De känna inte sin publik och vad den behöver,
de ha inte på förhand tillräckligt satt sig in i sina åhörares föreställningsvärld,
de träda med sin kammarlärdom ofta nog ut i en för dem okänd värld, och de
bliva heller inga mänskofiskare. Det brister alltså i anpassningen. Lantbefolkningen
kan sällan tas på samma sätt som stadsborna — deras idévärld är så olika
beskaffad — unga och gamla måste nås med olika avpassade föreläsningsformer.
Men även härvidlag gäller den regeln, att den unge föreläsaren endast
så småningom kan genom erfarenheten lara sig detta. Att under eventuella
turnéer till olika landsändar noga studera folkkaraktären är därför ett villkor för
uppnående av föreläsningsskicklighet.
Åt framställningen av den folkliga föreläsningens form och utförande har
Ottelin ägnat det digraste av de båda Verdandihäftena. Och säkert är, att de
frågorna kräva en utförlig behandling samt att den här givna framställningen i
sanning borde studeras av varje varande eller blivande talare. Ett särskilt
intresse har den av förf. diskuterade frågan: manuskript eller icke? Ottelin
fastslår, att den folklige föreläsaren skall tala fritt, och man måste giva honom rätt
häri. Publiken vill se talaren i ansiktet, livligheten i hans ögon, minspelet och
de vägvisande gesterna. En läsande föredragshållare torde knappast kunna
elektrisera sina åhörare eller utföra några talande gester. Han försjunker i
manuskriptet, och publiken i glömska av att han finns i rummet. Men givetvis
fördömer förf. icke utan vidare allt slags användning av manuskript; han vill
blott att manuskriptet skall, om det finnes, skötas på det rätta sättet. Det bör
dock ihågkommas, att frånvaron av manuskript kan även för en god talare leda
till onödiga utvikningar, stympande av behövliga citat och omkastningar i en
eljest väl uppgjord komposition. Ingen kan så helt svara för sitt minne, att
han icke kan komma att fela i dessa hänseenden. Och så en annan sak: om
man i praktiken ville genomföra kravet på ett suveränt behärskande av ämnet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
