Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andrew Carnegie. En biblioteksdonator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här är ej plats att ge någon redogörelse för hur Carnegie steg för steg
ackumulerade sin oerhörda förmögenhet. Blott skall det nämnas, att han var en
fullkomligt self-made man, som började sin bana som liten 11-årig immigrant i
en bomullsfabrik i Pittsburg med en lön av en dollar och tjugo cents i veckan.
I hans segerlopp har börsspekulation, jobberi överhuvud aldrig haft någon plats.
Knappast på något stadium kan man en gång peka på något som man vore
frestad att utan vidare rubricera som blott och bart tur. Man har ett tydligt
intryck, då man läser om hans karriär, att han skulle ha tagit sig fram och blivit
rik ungefär var som helst i världen, om också de gigantiska måtten av hans
förmögenhet väl ej kunnat tänkas annat än i Amerika — det ännu i industriellt
avseende praktiskt tagit oexploaterade Amerika vid 1800-talets mitt. Grunden
till Carnegies rikedom lades genom hans delägarskap i ett sovvagnsbolag —
sovvagnar voro då en ny uppfinning — och framför allt genom inköp av ett område
med en stor rikedom av oljekällor. Dessa oljekällor kommo sedermera i
Rockefellers händer och skaffade honom hans oerhörda förmögenhet, under det att
stålfabrikation blev Carnegies egentliga rikedomskälla. Det som gav honom det
stora försprånget inom denna industrigren i Amerika, var hans införande av
bessemer-metoden, som han lärt känna vid ett besök i England år 1868. Med
järnenergi ledde han utvecklingen av sina jätteanläggningar i Pittsburg, Carnegie steel
co., inom kort världens största järn- och stålverk. Om dess storlek kan man få
en föreställning genom att nämna, att den summa med vilken Carnegie personligen
utlöstes därifrån vid sitt tillbakaträdande gick löst på 250 miljoner dollars,
en summa, som bör kunna imponera även på våra av krigssummornas storlek
förvanda öron.
Och vi komma nu fram till det som är den egentliga anledningen till att
man i en svensk bibliotekstidskrift känner sig manad att med några ord omnämna
denne mans verk, när det nu genom döden avslutats. Det är det sätt, varpå
han använt denna sin förmögenhet. Carnegie hade ovanliga och för honom hedrande
begrepp om rikedomens förpliktelser. Han gick därvid aldrig så långt som till
att tvivla på själva riktigheten av de principer om det oinskränkta förvärvsbegärets
suveräna rättigheter, som möjliggjort miljonförmögenheters samlande på
några få händer i den skala det skett i Amerika, men väl hade han de strängaste
begrepp om den ovillkorliga skyldigheten för den enskilde rike mannen att åter
utge sina pengar för det allmänna bästa. Hans sats om att den som dör rik
dör vanärad har ju blivit ett bevingat slagord och har säkert haft ett mycket
stimulerande inflytande på övriga amerikanska miljonärer, som ur ren
prestigesynpunkt känt sig tvungna att följa hans paroll. Carnegie ansåg det som en
oavvislig skyldighet att icke ligga som en drake på sina pengar hela livet igenom
för att till slut genom ett testamente bortskänka dem, låt vara till allmännyttiga
ändamål. Han ansåg att bortskänkandet av pengarna på ett klokt sätt hode
med till en rik mans livsverk, var något på vilket han hade skyldighet att
använda samma duglighet och framsynthet, med vilka han förtjänat dem. —
Välgörenhet i dess mer speciella betydelse, direkt avhjälpande av nöd, har ej i större
utsträckning utövats av Carnegie. Hans donationer äro ställda på längre sikt,
och genomgående för dem är deras kulturella och ideella prägel, tillsammans
lämnande en ganska klar bild av Carnegies optimistiska tro på mänskligheten,
framför allt hans tro på kunskapens makt. Här må blott erinras om hans stora
fredsdonationer, bl. a. av ett fredspalats åt fredsdomstolen i Haag, och om den
därmed i viss mån sammanhängande »hjältefonden» för dem som med risk för
sitt eget liv räddat andras eller om de därvid offrat livet för deras efterlevande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
