Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andrew Carnegie. En biblioteksdonator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anhöriga,[1] avsedd att mot de krigiska bedrifterna framhäva fredens hjältedåd;
vidare om hans stora donation till ett vetenskapligt institut i Washington med stora
fonder för vetenskapliga verks utgivande o. s. v. samt om de gåvor för
universitetens utveckling och andra liknande ändamål, varmed han överhopat sitt
fädernesland, Skottland. Sin födelseby, Dumfermline, och Pittsburg, den stad där
han samlat sin förmögenhet, har han försett med alla tänkbara kulturinstitutioner
— Carnegieinstitutet i Pittsburg inrymmer sålunda ett stort bibliotek, ett av Förenta
staternas förnämsta, museer (ett för skön konst och ett naturhistoriskt), musik- och
föreläsningssalar, en polyteknisk högskola o. s. v. Och så till slut det viktigaste av
hans donationsfält, biblioteken, framför allt i Amerika, men i stor utsträckning även i
andra engelsk-talande länder. I fråga om denna gren av Carnegies filantropiska
verksamhet gäller liksom för alla de andra, att anledningen icke varit av tillfällig art utan
djupt rotad i hans livsåskådning och hans egna livserfarenheter. Det påstås avhans
kamrater på den tid han tjänstgjorde som telegrampojke i Pittsburg att han redan då
proklamerat, att han tänkte uträtta tre saker i livet: han skulle bli en av Förenta Staternas
järnkungar, han skulle skaffa sin mor all den lyx som kan fås för pengar, och
han skulle bygga offentliga bibliotek i Pittsburg och Dumfermline. Utan att ha
varit i djupare mening boksynt tycks Carnegie alltid ha älskat läsning. Den
första rikare tillgången till böcker fick han, då han vid 14—15 års ålder tjänstgjorde
som telegrampojke i Pittsburg, där en överste Anderson varje lördagskväll
höll sitt bibliotek på 400 band öppet för gossar. Det tacksamhetsfrö som denne
man genom sin generositet utsådde i Carnegies hjärta, har sedan burit de rikaste
frukter. Det är icke mindre än ett par hundra miljoner dollar, till stor del i form av
fonder, som Carnegie under årens lopp bortskänkt till biblioteksändamål, framför allt till
byggnader (över 1000 bibliotek bära i denna stund hans namn), men också till
biblioteksskolor, utgivandet av bibliotekshandböcker o. s. v. Det var säkerligen en sund och
riktig tanke, då Carnegie, i sin önskan att gagna de offentliga, fria biblioteken, i
huvudsak begränsade sig till donationer av byggnader och vid sina gåvor fäste det
oeftergivliga villkoret, att minst 10 % av byggnadens värde årligen skulle anslås till
bibliotekets drift av mottagaren, d. v. s. det samhälle biblioteket var avsett att
tillgodose. Byggnadens underhåll, böckernas anskaffande och hela verksamheten
i övrigt ansåg han vara kommunernas sak likaväl som underhållandet av skolor,
men när det gäller de dryga engångskostnader som en egen biblioteksbyggnad
åsamkar det allmänna, ansåg han det vara rätt och riktigt, att den enskilda
offervilligheten trädde hjälpande emellan. Naturligtvis har även detta förfarande häft
sina baksidor. På en del ställen torde dessa Carnegiska biblioteksbyggnader
snarast blivit en börda för samhället i fråga; det mesta av de 10 procenten ha
åtgått till dennas underhåll, under det att bokbeståndet och bibliotekariernas
löner fått sitta emellan, ibland till och med försämrats efter den fordrande
byggnadens tillkomst. På en del platser har man därför avböjt de Carnegiska anbuden,
varvid ibland även andra motiv spelat in. Så har t. ex. en stad som Chicago
med sin stora arbetarbefolkning vägrat att ta någon som helst befattning med
de Carnegiska »svettpengarna» (trots Carnegies personliga goda vilja i motsatt
riktning torde nämligen knappast några idealiska förhållanden han rått vid hans
fabriker). — I stort sett kan det i varje fall sägas att Carnegies biblioteksdonationer
varit till den största välsignelse och att den framskjutna ställning som
amerikanskt biblioteksväsende i denna stund intar i en mycket väsentlig grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
