Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Andrew Carnegie. En biblioteksdonator
- Bo Bergman och Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är Carnegies förtjänst. Och det vill inte säga litet, att en enskild man i
ett väldigt land som Amerika i märkbar mån kunnat påverka en institution av
sådana mått som den moderna folkbiblioteksrörelsen.
En stor man kan Carnegie icke med fog sägas ha varit. Hans en smula
naivt optimistiska filosofi — så karakteristisk för Amerika med dess omätliga
möjligheter och resurser — hör icke till det imponerande slaget[1]; hans ekonomiska
framgång var ett verk av en vilja av stål, en ovanlig arbetsförmåga, ett gott
omdöme och järnnerver, men ej av något som ett ögonblick förtjänar benämningen
genialitet; men den ära som ligger i att som en av sin tids rikaste män ha bevarat
sitt hjärta rent från rikedomens lyten, att ständigt ha känt sin rikedom blott
som en förpliktelse mot sitt land och mänskligheten och att ha uppfyllt denna
förpliktelse efter måttet av sin förmåga och sina bästa krafter — den äran kan
förvisso icke förvägras Andrew Carnegie.
BO BERGMAN OCH ANDERS ÖSTERLING.
Av Bibliotekarien Hjalmar Lundgren.
Den 6 oktober 1919 fyllde Bo Bergman 50 år och ungefär samtidigt tillkännagavs
att den 36-årige Anders Österling vederfarits den smickrande utmärkelsen att
inväljas i Svenska akademien. Den uppmärksamhet, som av dessa anledningar
ägnades de båda diktarna, visade nogsamt hur populära de äro, hur många vänner
de äga i skilda lager inom landet, och det blev liksom fastslaget — vad alla visste
förut — att de äro förgrundsfigurerna inom den nyare svenska lyriken.
Men hur vitt skilda och olika äro de ej! Det torde ej varå många punkter, där
de mötas. Bo Bergman, stadsbarnet, böjd under arbetsoket, besjungande gamla
Stockholms Bellmansfyllda idyller, och längtande att någon kort fristund få
utbyta den jäktande staden mot naturens ro — och Anders Österling, lantlivets
lycklige skildrare, idyllikern, vän och förtrogen med blommor och blad, fåglar och
fjärlar, vilka dofta och blomma, fladdra och drilla i hans ljusa, solskensmättade,
graciösa och lätta rytmer. Man kan genomföra olikheten dem emellan även på
många andra områden. Bo Bergman är i mångt och mycket åttitalisten, med en
illusionslös blick på tillvaron, en trist deterministisk livssyn, som kunde varå
farlig för poeten. Men ur denna hopplösa trista grundsyn stiger dikten liksom den
klara strålen stiger i höjden just genom tryckets tyngd — »en stråle bergfint, ädelt
element». Aristokrat och konstnär förmår han i enkla, skenbart konstlösa strofer
giva en omutligt adekvat form åt sin pessimism, och det är just allvaret, det
självupplevda, som tillika med den konstnärliga formen, gör att hans vers får ett så
starkt grepp kring våra hjärtan. Formellt står Bo Bergman på gallisk grund —
mest släkt torde han varå med de ytterst förfinade, formdyrkande »les parnassiens»
och hans föregångare i svensk lyrik tillhöra alla den franska riktningen. Han hör
till samma klass som Snoilsky, Bäckström, Talis Qvalis och flera av
gustavianerna — formellt sett.
[1] Bland Carnegies skrifter märkas de halvfilosofiska The gospel af wealth and other essays
(Arbetets herravälde. Gbg 1910) och The empire of business.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:11:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1919/0217.html
