Biblioteksbladet / Fjärde årgången. 1919 / 210 (1916) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bo Bergman och Anders Österling

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BO BERGMAN.	ANDERS ÖSTERLING.

Vid Anders Österlings vagga tyckas däremot ljusa och leende genier stämt
möte. En sund och förtroendefull optimism, en trygg tillit till de ljusa och goda
makterna i livet har präglat hans verk med något graciöst och vingat, något vårligt
och finlemmat. En sund friskhet, en vårlig gratie synes varå hans signatur. Hur
lever ej den lantliga idyllen, Skånes gamla gårdar och täppor, skånsk tradition
och skånsk natur upp i hans dikt. Hur susa där ej vårens späda blad, hur darra ej
där de unga känslornas sprödaste skiftningar. Där är morgondagg både över
landskap och känslor och vackra lointainer av den blåaste romantik. Det stämmer så
väl överens med hela denna dikts väsen och kynne, att dess form blir romantikens
böljande och fria rytmer, och om Österling har fränder eller andliga fäder i
utlandets konst, äro dessa främst att söka i anglosachsisk diktning. Keats och Shelleys
distinguerade tolkare har i sin egen dikt något av dessas böljande melodiösa och
obundna rytmik och hans svenska föregångare höra alla till den romantiska skolan.

Det är mycket lätt att påvisa belägg till ovanstående omdömen i bådas verk.
Bo Bergmans produktion är till kvantiteten icke synnerligen stor. Det måste så
varå med en så självkritisk och reflekterande diktare, obenägen att låta en
stämning föra sig hän. Utom sin betydande verksamhet som kritiker har Bo Bergman
tills dato att som bagage litteraire uppvisa diktsamlingarne Marionetterna (1903),
En människa (1908) och Elden (1917) samt novellsamlingarna Drömmen (1904)
och Skeppet (1915). Vilken enhetlig ton genomgår ej dessa böcker! I novellerna
är det oftast livets styvbarn som skildras, små trista vardagsöden med sina dolda,
sällan infriade, oftast svikande drömmar. Vardagssläpet, tvånget, trycket och
en stackars famlande längtan som aldrig når sitt mål. »Ingenting blir som man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>