Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bo Bergman och Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkt» — den raden ur en av Bo Bergmans dikter kunde stå som motto nästan för
alla novellerna.
Samma tema genomgår ju en stor del av lyriken. Hans pessimism blir ofta till
ett vemodigt och milt medlidande med de stackars människorna, marionetterna,
som utan hopp slita i den kedja, det obönhörliga ödet smitt kring deras fot. Men
han kan också någon gång gripas av leda och förakt, och bitterheten och pinan vid
allt trivialt och dumt, allt elakt och smått som människorna oftast ha i beredskap
åt den andligt självständige kan få så isande beklämmande uttryck för
självuppgivelse som i dikten Diogenes:
»Nog har du söner bland förryckta
du gamle narr, som gick omkring
och letade med ljus och lykta
en människa på jordens ring.
Jag känner en som slitit skorna
på samma väg i sina dar,
men han blev rädd för alla klorna
och rädd för ljuset som han bar.
Han slängde lyktan uti backen
och sitter lugn i mörkret nu
och kliar åsnorna i nacken
och kallar paddan för sin fru.»
»Vattnet rors och vinden spelar
vind och vatten ta varann.
Bakom skogens glesa dungar
gula rågen gungar
av och an.
Det är bära du som felar.
Hjärtat saktar sina slag.
Jag hör svag musik och spelar
mig till sömns i dag.
Molnen glida lätt som vita
svanar över himlens sjö,
men de tiga där de fara,
svanar sjunga bära
när de dö.
Ont och tungt har jag fått slita,
det är tungt på tiggarstig
Jag vill fara med de vita
svanarna till dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
