Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kring Stockholms stadsbibliotekskommittés betänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en mild, men fast varning, att nu inte låta det bästa bli en fiende till det
goda, jämte den förhoppning, att man senare, när väl förslaget vore bifallet, nog
skulle kunna få utvidgningar och förbättringar i det till stånd. Både Karl
Warburg och Fredrik Nilsson voro från sin kommunalpolitiska verksamhet vana vid att
pruta och slå ner och älskade små avsatser, en politik, som väl kan passa ibland,
men som, när det gäller plan och grundläggning av en institution som centralbiblioteket,
utan tvivel är betänklig och under alla omständigheter blir dyrare i längden,
även om förslaget som sådant naturligtvis ser billigare ut och därför kan ha
större utsikter att bliva antaget. Men så mycket är otvivelaktigt, att om
centralbibliotekskommittén av 1910 hade arbetat under de ändrade förhållanden, som tiden
och framför allt vissheten om en tryggad ekonomisk basis medfört för den nya
kommittén, så hade vårt förslag kommit att mera likna det nu föreliggande än sig
själv. Det var det ekonomiska svaghetsläget, som präglade arbetet inom 1910 års
kommitté. Vilken glädje måtte det inte ha varit att få vara med i den nya
kommittén, som arbetade på den fasta grundvalen av en stor donation. Skulle jag
ha en anmärkning att komma med, skulle den väl närmast vara en fråga: Varför
fingo inte de få kvarlevande av den gamla kommittén också en plats i den nya.
Vi gingo dock med varmaste intresse i spetsen för arbetet, när detta var som
otacksammast, och det är väl ändå vårt pionjärarbete, som indirekt manat fram
donationen. Men att mohren får gå, när han gjort sin plikt, är ju bara så
mänskligt. Och även om jag känner en smula avund mot den nya kommittén, som fick
arbeta med glädje, där den gamla kommittén arbetade med suckan, så kan detta
inte hindra mig ifrån att nu giva det nya förslaget i dess helhet och i flertalet av
dess detaljer min hjärtliga lyckönskan, att det snart måtte få föras ut i livet till
fromma för Stockholms stad och dess invånare, för vilka endast det bästa är gott
nog, när det gäller att bereda tillfälle till kulturell utbildning, praktisk förkovran
och andlig utveckling.
Till sist vill jag särskilt nämna några ord om den s. k. barnavdelningen inom
stadsbiblioteket. De, som klandra tillkomsten av en sådan avdelning, synas göra
detta av ren okunnighet om vad ett dylikt bibliotek är. Namnet barnbibliotek
synes förvilla den, som inte vill göra sig besväret att närmare sätta sig in i frågan.
Kanske borde man i våra dagar, när ungdomsskolorna nu blivit förda ut i livet,
kalla denna biblioteksavdelning för ungdomsbibliotek i stället. Dess väsentligaste
uppgift är ju att vara ett oundgängligt supplement just till ungdomsskolan, vare
sig denna är teoretisk eller praktisk, att vara det laboratorium, som ingen
ungdomsskola kan undvara, lika litet, som någon modern skola kan undvara
laboratorier eller samlingar, när det gäller naturvetenskapens olika grenar. Man talar
— och detta i fotbollens, biografens och scoutrörelsens tidevarv! — om att
ungdomsbiblioteken draga ungdomen från hemmen. Den ungdom, som begagnar sig
av ungdomsbibliotekets läsesal, är den, som överhuvudtaget i sitt hem saknar plats,
värme, ljus och ro till bedrivande av några som helst studier, vare sig läxläsning,
förkovran i vissa ämnen, som intressera, eller förströelseläsning. Om sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
