Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Kinas bokvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibliografer varit indelad i 4 huvudavdelningar, av vilka den första king, d. v. s.
klassikerna med hela det därtill hörande bagaget, är den ojämförligt största och
viktigaste. De andra tre äro: shï, historia, framför allt de 24 väldiga dynastiska
historierna, en guldgruva för hela Asiens historia; tsï, »filosofer», varmed menas
i första rummet tänkare i annan anda är den konfucianska men också
matematici, naturvetenskapsmän, teknici etc.; samt tsi »samlingar», d. v. s. belles-lettres
närmare bestämt en mycket omfattande och förnämlig essaylitteratur och lyrik.[1],
Denna indelning i fyra huvudavdelningar med king, klassikerna, i spetsen
föreligger t. ex. i den stora bibliografi, som författades 1772—90, Si k’u
ts’iian shu tsung mu »Generalregister över alla böckerna i de fyra
skattkamrarna», d. v. s. just de fyra huvudgrupperna av böcker i kejserlig ägo. Denna
märkliga bibliografi ger en resonnerande, historicerande och värdesättande
redogörelse för alla de verk som funnos i den store potentaten och litteraturmecenaten
kejsar K’ienlung’s bibliotek, och dessutom en likadan redogörelse för nästan
lika många verk till som han ej ägde men som man hade kännedom om.
Verket är en bibliografi, som vilken modern nation som helst kunde vara stolt
över att ha presterat.
Om bokbränningen starkt bidrog att bestämma kinesernas litterära inriktning,
blev den å andra sidan ej mindre betydelsefull rent tekniskt för den kinesiska
bokens utveckling. Den mäktiga impuls till lärdomsskriveri den gav framtvang en
ökad takt även i den tekniska utvecklingen. Från att ursprungligen ha ristat med
en stylus i trä eller ben hade man redan flera århundraden före bokbränningen
kommit fram till att med en bambupinne skriva med ett slags bläck på trä eller
bambu, på ett sätt som jag strax skall återkomma till, och denna bambupenna
fick en svår konkurrent ungefär samtidigt som bokbränningen i kamelhårspensel,
uppfunnen av en general Meng T’ien, som fördrev tiden, där han låg och
vaktade nordgränsen mot hunnerna, med nyttiga skrivtekniska experiment;
skrivpenseln är som bekant intill våra dagar kinesens normala skrivredskap.
Som sagt, den ökade litterära takten var dåligt betjänt med de tunga och
klumpiga trädokumenten. Nästan strax efter bokbränningen torde skrivning med
bambupenna eller hårpensel på siden ha börjat praktiseras. Men detta material,
tunnare, böjligare och lättare än träet, var återigen alldeles för dyrt. Och så
började man experimentera för att få fram billigare material med samma goda
egenskaper, tilldess äntligen den fyndige Ts’ai Lun 105 e. Kr. uppfann papperet.
Innan vi närmare gå in på denna revolutionerande uppfinning, vill jag fästa
uppmärksamheten på vilka allvarliga konsekvenser som måste följa av att den
gjordes just vid sagda tidpunkt. Det gamla månghundraåriga beståndet av
trämanuskript utplånades nästan fullständigt år 213 f. Kr. Vad som framletades
efter förödelsen var ytterst fåtaliga fragment, och att kineserna trots allt ha kvar
sina viktigaste forntidsdokument, de konfucianska klassikerna, därför ha de att
tacka sina idoga lärde. Då liksom nu lärde sig en ordentlig litterat klassikerna
utantill, och när 7 år efter dådet Ts’in Shïhuangti’s son och efterträdare fick
lämna tronen åt den litteraturvänliga Handynastien, nedtecknades de viktigaste
texterna från minnet av en rad durkdrivna lärde.
Men det var just i samma veva, som man började se sig om efter förbättrat
skrivmaterial. Sidenet började redan omedelbart tävla med träet, och redan efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
