Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
givande, ja, nästan synas stå på gränsen till gymnasistfunderingar. Någon utveckling sedan
förf:s 1921 utgivna »Skioptikon» skönjes knappast: det är samma spröda, indolenta prosalyrik.
Boken torde inte vara av betydelse för folkbiblioteken. O. B.—Z.
Faustman, Mollie, [pseud.:] Vagabonde. »Mina barn är vackra barn.»
A. B. 1923. 148 s. Ill. 3:25.
Mollie Faustman ger ut en samling små humoristiska kåserier som hon börjat publicera i
Dagens nyheter, mest om egna barn och andras ungar, men också om övriga företeelser i livet
och universum, små syrliga själviakttagelser och stillsamt ironiska analyser av sina medmänniskor.
I de ofta mycket lustiga och träffande barnskildringarna spåras en avsevärd likhet med
historierna om Hasse Z:s förhoppningsfulla ungdomar, så i »Ragnvald» och »Julklappsköp». Någon
gång når Mollie Faustman längre som i de enkla små berättelserna »Det stygga brevet», »Tro»
m. fl., där det rörande ständigt kryddas av lagom skälmaktighet för att inte slå över i
sentimentalitet. Litet ledsam blir författarinnan däremot, när hon till iakttagelsen fogar
moraliserande. — En del av historierna ha illustrationer av författarinnan, inte särskilt
anmärkningsvärda. O. B.—Z.
Fitinghoff, Rosa. »Ingenting» och andra berättelser. Sv. andelsf. 1923. 156 s. 3:50.
Det är sällan en bok så fullständigt motsvarar sitt namn, som Rosa Fitinghoffs »Ingenting»
— ett 20-tal småberättelser på varken gott eller ont av den schablonmässiga och litet pjollriga
typ, som man finner i de mindre jultidningarna eller på landsortstidningarnas 4:de sida. Ingen
flykt över vare sig språk eller tanke, ingenting, som kommer en att minnas boken. O. B.—Z.
Granfelt, Vincent. Skruvstolens folk. Stockholmsskildring. W. & W. 1923. 158 s. 3:25.
Är en nykter och grå skildring av kontorsfolk, deras vedervärdigheter, slit och missräkningar.
Någon djupare människoskildring är det icke men det som visas verkar pålitligt, dock
med en viss fast icke bjärt tendens. F. V.
Janson, Ture. Verkligheten. A. B. 1923. 214 s. 6:50.
I julkatalogen från förlaget, där författarna lämnat s. a. s. bruksanvisningar till sina böcker,
säger förf. till denna bok: »Verkligheten skildrar en ung läkares första inträngande i
medicinen och livet; i sina stycken en fysiologisk roman, om uttrycket kan tänkas». Vad som
menas med en »fysiologisk roman» är ganska gåtfullt och blir icke klarare, sedan man läst
boken. Förf. tar upp problemet: medicinaren och verkligheten, vill skildra en medicinares
inre utveckling från en rent naturvetenskaplig syn på studieobjektet till läkarens fördjupade,
humanistiska förståelse för sjuka människor, icke enbart sjukdomar. Två omständigheter
motverka kraftigt förf:s avsikter. Litterärt sett är skildringen alltför löslig och kaleidoskopartad
och dess människor äro skildrade i ett slags silhuettmaner med mycket knappa ansatser till
psykologisk fördjupning. Facktermer och för lekmannen tvivelsutan ganska Tafflande medicinska
miljöskildringar förekomma ymnigt, men grova bockar och skrattretande missförstånd uppväcka
starka tvivel, att förf. har en omedelbar förstahandsbekantskap med den verklighet, han vill
skildra. S. G.
Knöppel, Arvid. Långöra. En djurroman. D. 1. Å. & Å. 1923. 204 s 5:50.
Förf. är icke så litet av poet och förstår att ge stämningsrika naturbilder, som alltsomoftast
nå ganska högt. Dessutom är han en förträfflig djurkännare, som här i boken ingalunda blott
skildrar en hares liv utan får med bilder ur hela djurlivet i de småländska skogarna.
Skildringen är ibland väl mycket romantiserad och inmängd med reflexioner, nog så riktiga, som
dock icke direkt höra till ämnet. Att han är en stor vän av den matnyttiga vildnaden och en
bitter fiende till rävar, kattor, hökar och krypskyttar är en sympatisk förtjänst. Man läser
boken med stort nöje. J. F.
Lewenhaupt, C[laes] A[dam] C[arl]. Ett dygn i Pompei. Sv. andelsf.
1923. 259 s. Ill. 8:50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
