Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böcker för barn och ungdom julen 1923
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waldemar Langlet, har nu i det rika materialet företagit en sträng gallring, varigenom
detsamma reducerats till ungefär hälften av den ursprungliga storleken. I
detta nya skick har Mamma, tala om något roligt! (H. G., 4:—, inb. 5:—) sannolikt
stor utsikt att bli till hjälp och glädje även för nutida mammor och småttingar.
Julens vackraste sagobok är en svensk upplaga av Peter Pan av J. M. Barrie,
(Å. & Å., inb. 8:50) med Rackhams världsberömda färgplanscher, till svenska av
E. B. Detta lilla bedårande sagoväsende kan sägas tillhöra det engelska
nationalmedvetandet och har i sitt hemland gått i arv i flera generationer. Det får inte
glömmas att svenska barn ej ha samma förutsättningar att tillägna sig Peter Pan.
För att kunna göra det i vårt land fordras ovillkorligen en viss grad av kultur
samt en rörlig och livlig fantasi. Peter Pan är inte en saga för vilket svenskt
barn som helst. Men vad man känner sig avundsjuk, när man ser Rackhams
bilder, ser hur på samma gång barnsligt tillgängligt och högt konstnärligt en saga
kan illustreras och jämför med vad vi själva i det fallet ha tillgång till! För barn
som förstå sig på konst är Peter Pan en mycket lämplig bok.
Om det också inom den stora litteraturen finns övernog även för det uppväxande
släktet, så faller det ju ingen in att advocera för att barn och ungdom
skola så att säga förlyfta sig på litteraturens mästerverk och aldrig läsa för dem
särskilt skrivna böcker, även ren förströelselitteratur. Men när man tar del av
den mängd joltigt och i alla avseenden undermåligt gods som under rubriken
»flickböcker» breder ut sig i marknaden, särskilt till jularna, känner man det
beklämmande vid tanken på att våra flickors förnämsta nöjesläsning i regeln utgöres
av just detta slags böcker. Jag har aldrig läst någon av t. ex. Courths-Mahlers
böcker, men jag vet från vederhäftigt håll — för övrigt från lektor M. L. Gagner
— att de äro av sämsta slag och att unga flickor med förtjusning läsa dem i
dussinvis. Man frågar sig ovillkorligen inför de många försålda tusentalen av
dåliga flickböcker: Vad hjälper det med undervisning i litteraturhistoria och med
skolbibliotek, med klassiska och nya goda ungdomsböcker och hela den stora
litteraturens skatter! Det är som en amerikansk professor, G. E. Hardy, sagt:
»Värdelös litteratur är den unga intelligensens förbannelse och den barnsliga
moralens förödelse. Likväl håller den marknaden, och dess stora spridning och
hastiga försäljning äro slående bevis på den folkliga smakens urartning och på
vårt defekta uppfostringschema.»
Det har inom denna bokart blivit alltmer vanligt att låta en berättelse fortgå
i fyra, fem delar. Det upplyses emellertid för varje ny del, att den kan läsas
oberoende av den föregående. Ja, det är så sant som det är sagt; det är fullkomligt
likgiltigt, om man slår i sig en eller tio delar, och nära på detsamma, om
man läser dem fram- eller baklänges, så litet finns där av planmässighet,
karaktärsutveckling och organiskt händelseförlopp.
Av Blomkulla-böckerna av Hedvig Svedenborg har utkommit sista delen,
Bröllopet på Blomkulla (Å. & Å., inb, 4:50). Den är de föregående lik. Författarinnan
har ju en ganska livlig berättarstil, men hon hopar utan tillräcklig förmåga
att psykologiskt individualisera dem en massa personer, och det hela blir
schablonartat och banalt. — Elisabeth Kuylenstierna-Wenster börjar med Liten blir väl
stor (Å. & Å., inb. 4:50) en ny serie, denna gång med en tolvårig flicka som
huvudperson och lovar, att hon skall komma igen både som backfisch och student
ska. Det är utan all saknad man nu skiljes från den synnerligen likgiltiga och
andefattiga unga damen i den eleganta crépe-de-chine- och kristallmiljön.
Språkbehandlingen är, som ofta hos denna författarinna, slarvig, och där förekommer
onödigt mycket slang och ofta på alldeles galna ställen. En sak är bl. a. att observera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
