Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bäst på kornet tagen, fast kanske väl starkt parodierad, är Alvilda, och de få breven från henne
ha åtminstone sin personliga stil. Ville, barnmorskan, socialt verksam, huslig och lycklig, och
halvsystern Laura, som krampaktigt håller fast vid sitt olyckliga äktenskap, avsluta raden. Vi
följa dem alla från deras middagshöjd och till skymning och kväll. Märkeligt är, att de flesta
bra litet förändras med åren. Eljest ha breven en hel del att ge av äkta såväl mänsklighet som
specifik kvinnlighet och förf. har väl lyckats att så småningom individualisera de sju. Mindre
lyckade äro de utdrag förf. ett par gånger ger ur prof. Hartmanns anteckningar: han förefaller
nästan som den åttonde systern. O. Wbg.
O’Neill, Eugene. Anna Christie. Skådespel i fyra akter. Övs. [fr. eng.]
av Elsa af Trolle. A. B. 1923. 152 s. Hcee. 3:75.
Ett starkt realistiskt och ganska skickligt uppbyggt skådespel med motiv ur de förkomnas
värld, främst representerad av den försupne svensk-amerikanske pråmskepparen Chris
Christopherson och hans dotter, gatslinkan Anna. Utan sentimentalitet och stora åthävor tecknas
Annas (en smula hastigt påkommande) kärlek till en ung man, som i likhet med fadern svävar
i okunnighet om hennes egentliga yrke. Det »lyckliga slutet» kan måhända betecknas som en
eftergift åt teaterpublikens krav, men ter sig icke helt oacceptabelt från psykologisk synpunkt.
Enskilda scener av stark verkan förekomma, särskilt i första och tredje akten. Originalets
slangspråk har erbjudit översättarinnan betydande svårigheter, vilka icke alldeles lyckligt
övervunnits. R. S—dt.
Paul, Adolf. Dansösen Barberina. Roman från Fredrik den stores dagar.
Till sv. [fr. ty.] av Jenny Jusélius. A. B. 1924. 458 s. Hcef. 6:75.
En ledig och lättskriven underhållningsroman om en jtaliensk dansös och hennes äventyr i
Italien, Frankrike, England, Preussen. Flera interiörer från 1700-talets förnäma kretsar äro
livliga, någon gång kvicka, och vi göra bekantskap med Ludvig XV:s likaväl som med Fredrik
den stores hov. Boken står sålunda på ett jämförelsevis gott litterärt plan. F. V.
Hcb. Nysvensk (med finsk-svensk).
Ahlman, Axel. Snäckan. Dikter. Nst. 1924. 166 s. 4:50.
Ahlmans lyriska åder är icke påfallande egendomlig, men i sina poetiska sjöstycken är
han i viss mån på egen gata, förtrogen som han själv är med havet, och utvecklar en
målerisk talang. F. V.
Aronson, Stina. Jag ger vika. Roman. A. B. 1923. 246 s. 4:75.
Denna bok verkar egentligen ganska förbryllande: den ger avgjort intrycket av en debutant,
men på omslaget ser man, att förf. redan utgivit två böcker. Begåvningen är omisskännlig,
men den stilistiska förebilden — i detta fall Almquist i hans folklivsskildringar — alltför
påtaglig. Förf. har skarp blick för personer och god förmåga att karakterisera, men tycks ej ännu
ha funnit sitt eget uttryckssätt. E. Bn.
Bergman, Bo. Livets ögon. Dikter. A. B. 1922. 219 s. 6:50.
En besjälad musikalisk lyrik men med det »vemodsdrag över pannan», som är nästan all
symbolisms kännemärke. Ungdom betages kanske ej av dessa resignerade strofer, men mänskor,
vilka hunnit se livet, på gott och ont, in i ögonen skola ej undgå att gripas därav. De vackra
knippena Visingsömotiv och Stockholmsdikter erbjuda dessutom värde för bibliotek, vilka samla
hembygdslitteratur. M. F.
Boye, Karin. Gömda land. Dikter. A. B. 1924. 66 s. 2:25.
Karin Boyes debut »Moln» lovade en kvinnlig lyriker, som man måhända kunde räkna med.
Hennes nya bok »Gömda land» lovar alldeles detsamma. Ännu osäker och vacklande, förmår
hon likväl stundom ge både centrallyrik och någon gång mytbildande poesi. F. V.
Båge, Ragnar. Bagateller. Framt. 1923. 217 s. 3:—.
Föreliggande nya bok av Blekingeförfattaren Ragnar Båge tillhör inte dem, som lämna några
djupare intryck. Där finnas goda ansatser till kulturskildringar, men ämnesvalet är i mitt tycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
