Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fornindiskt liv, medan den berömde skalden Kalidasas »Urvasî och hennes hjälte» och »Sakuntalâ»
med lyrisk innerlighet teckna högstämda figurer ur hjälteliv och saga. Hjalmar Edgren, som
översatt Sakuntalâ, rimmar de svenska verserna, vilket ju ej är stiltroget men betonar diktens lyriska
art. Hilding Andersson, tolkaren av Lervagnen och av Urvasî, brukar endast undantagsvis rimmet.
— Pör svenska läsare har denna dramatik givetvis en egenartad, främmande tjusning. F. V.
Kerr, Alexander Blacker, [pseud.]. En ung societetsdams dagbok året 1764—1765.
Av Cleone Knox. Utg. av hennes anförvant Alexander Blacker Kerr. Övs. fr.
eng. av Harald Jernström. A. B. 1926. 212 s. Hcee. 4:50.
Denna bok hör till de litterära mystifikationerna. Den är en pastisch, utgivande sig för en
dagbok från 1764—65 av en fingerad förf. Cleone Knox. Så skickligt är 1700-tals-tonen
attraperad, stilen så väl efterhärmad, förtrogenheten med engelskt societersliv så stor och det hela så
trovärdigt, att boken på en del håll togs för det den utger sig vara. Den kan också läsas med nöje. Hj. L—n.
Kessel, J., o. Iswolsky, Hélène. Blinda härskare. Övs. [fr. fra.] A. &
W. 1926. 334 s. Hcej. 5:—.
Gunnar Castréns företal på omslagets sista sida anger journalisten Kessel som den egentlige
författaren och fröken Iswolski, Miljukov jämte Rasputins mördare furst Jussupov som delgivare
av materialet. Handlingen rör sig i Petersburg och ryska högkvarteret veckorna före mordet på
undergöraren. Det hat, som färgar dessa officerskretsars syn på Rasputin, kommer en nästan att
känna sympati för den djärve munken-bonden med fredsplanerna. Man undrar om en stark och
hygglig genomsnittssvensk skulle ha hört »hans maskstungna tänder gnissla» lika »vidrigt», då
munken förgiftad och genomskjuten »klösande marken med sina krökta fingrar sökte kräla bort»
från sina mördare. Den franske författarens romantisering av stoffet eftersträvar djup i
människoskildringen. Tvivel härpå kommer en under läsningen att önska, att de ryska källorna blivit
tillgängliga i memoarform, utan att de personliga dragen retuscherats bort av en utlänning. R. W. R.
Lacretelle, Jacques de. Marie Bonifas. [Övs.] fr. fra. av Fulvia Stjernstedt.
A. B. 1926. 340 s. (Bonniers gula serie.) Hcej. 5:75.
Boken har som motto en av La Rochefoucaulds maximer: »Lasten finns blandad med dygden
som gifterna i läkemedlen», men ehuru bokens huvudperson ärvt vissa instinkter, som kunnat dra
ned henne, är hennes utveckling ej precis en kamp mot lasten, då hon nämligen i grunden är en
både själsligt god och utåtriktad, handlingskraftig människa. Den sista delen av skildringen visar,
hur hon under världskriget tar kommandot över hela sin stad och blir en nationalhjältmna rentav.
Genom sin deciderat psykologiska inriktning — vari fransk romanlitteratur ju hunnit långt —
fängslar boken nog endast publik hunnen till den ålder och utveckling, då man intresserar sig för
själsskildring. Så mycket mer som den stundom irriterar med en smula snusförnuftiga aviser till
läsaren. Översättningen är någorlunda god ehuru ställvis för ordagrahn som t. ex. då det franska
l’armée territoriale återgives med territorialarmén i stället för landstormen. M. F.
Locke, William J[ohn]. Den gamla bron. (The old bridge.) Övs. fr. eng.
av Märta Lindqvist. Sk. 1927. 397 s. Hcee. 5:—.
Som gammal beundrare av Locke känner sig anmälaren glad åt att kunna konstatera, att
»Den gamla bron» är en bok, som står fullt i jämnhöjd med det bästa, som förf. förut skrivit. De
397 sidorna rymma en storstilad samhällsskildring, som spänner över två världsdelar med Florens
och New York som brännpunkter. Många sidor av människornas väsen skildras här med den blida
ironi, som är förf:s egenart, men framför allt analyserar han kärlekens problem på ett sätt, som,
om det också icke bländar, alltid lyser och ofta värmer. S. L.
Maupassant, Guy de. Pierre och Jean. (Pierre et Jean.) Roman. Övs. fr. fra.
av Erik Norling. Å. & Å. 1926. 302 s. (Bundna böcker.) Hcej. Inb. 3:75.
Bland Å. & Å:s »Bundna böcker», vilken serie bland en del lättare gods även innehåller flera
goda klassiska saker, har utkommit Guy de Maupassants roman »Pierre och Jean». Det måste
hälsas med tillfredsställelse och glädje, att denna psykologiska roman med den tragiska konflikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
