Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl August Hagberg: Grazia Deledda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
haft åtskilligt att anmärka, utmejslades allt mer och mer. Och italienska kritici
tyckas nu eniga i att prisa D:s konstnärliga, koncisa stil, hennes lugna från allt
effektsökeri fria berättarkonst, som aldrig forcerar rösten ens då det gäller att
tolka livets djupaste tragik. Särskilt beundrar man hennes förmåga att med några
snabba penseldrag måla en landskapsbild, suggestiv för det själstillstånd hon vill
skildra. Man ser sällan en italiensk recension av någon nyutkommen roman av
D. utan att där som prov på stilens mästerskap återges en rad av författarinnans
korta naturbilder. Det är ett icke ringa arbete, som ligger bakom denna D:s
stilkonst; mer än många andra har hon fått kämpa sig till densamma. Då hon
kom till Rom, fick hon, enligt vad hon själv berättar, på nytt sätta sig på
skolbänken för att skaffa sig ett annat ordförråd än det hon haft på Sardinien, där
man talar en helt annan dialekt (på vissa ställen katalanska).
Bland de mest kända av dessa romaner från Deleddas senare författarskede
må nämnas La madre (1920, en moders kamp om sin sons själ), Il segreto
del’ uomo solitario (1921, en sinnessjuk mans roman), Il Dio del viventi (1922,
samvetets makt, sv. övers.) och La fuga in Egitto (1926, sv. övers.). Den gamle
skolläraren, som är huvudpersonen i denna sistnämnda roman »är i själva verket
jag själv» skriver D. i ett brev. Och man hör en del av hennes egen
trosbekännelse, då det heter om den gamle:
»För egen del iakttog han ingen yttre kult, utan hade sin egen religion för sig,
vissheten att Gud är inom oss och att vi äro i Gud, och att vi höra honom i
själva ljudet av vår egen stämma. Men han var övertygad om, att den kristna
religionen är den enda utgångspunkten hos enkla själar för att nå fram till detta
stadium av fullständigt gudsmedvetande.»
D:s psykologiska romaner ha nog inte varit lika guterade av den stora
publiken som de föregående sardiska; de sakna dessa senares bländande kolorit,
ursprunglighet och vilda romantik för att i stället behandla vardagligheter,
avspeglande ett par tre huvudpersoners själsliv, och präglas understundom av en viss
monoton enformighet och realistisk detaljrikedom.
D. har utgivit flera novellsamlingar: I giuochii della vita, Chiaroscuro, Cattive
compagnie, Il flauto nel bosco, Il sigillo d’amore m. fl.; inom novellernas trängre
ram, där hon liksom ej får utrymme att utveckla sina bästa författaregenskaper,
når hon dock ej lika högt som i romanen. För det sceniska området står hon
ej alldeles främmande; i samarbete med en annan författare har hon dramatiserat
sin »L’edera» och förutom den dramatiska skissen Odio vince skrivit en enaktare
A sinistra, som för ett par år sedan väckte bifall på en intim teater i Rom.
D:s eminent episka läggning och fallenhet för noggrann detaljering tyder dock på,
att scenen inte är hennes fält.
D:s allra senaste roman är den förlidet år utkomna Annalena Bilsini (sv. övers.),
den första i en cykel på tre romaner, som, var för sig fristående, skildra en
bondefamiljs liv och öden i Lombardiet. Ledmotivet i denna första del är kärleken till
jorden, denna rika jord, som eftertrås av alla och som slutligen i all sin rikedom
och yppighet ger sig hän åt den idoge. Huvudpersonen, Annalena, är en medelålders
kvinna, redan farmor, som pressar sin familj till arbete och själv kväver sin
sent vaknade lidelse för att till slut nå fram till välstånd och rikedom och besitta
jord. Romanen innehåller en del intrigknutar, som dock alla upplösas godartat
och smälta bort, ty förf. har inte avsett någon intrigroman utan en skildring av
en bondefamiljs liv med dess växlande bekymmer och förvecklingar. Den bjuder
som vanligt hos D. på en mängd fina iakttagelser och naturbilder, men även på
vissa drag av espièglerie, som ej äro så vanliga hos henne och som lätta upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
