Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Om den nya Faksimile-Editionen av Codex Argenteus. (Här kan endast det huvudsakliga innehållet återges i sammandrag.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föranleddes ju till och med Johan Ihre på 1700-talet att lancera den teorien, att
Codex Argenteus överhuvud ej vore skriven, utan att bokstäverna intryckts i
pergamentet med varma stämplar, ungefär på samma sätt som en bokbindare
går till väga vid titeltryck. Men trots att denna hypotes spökat ända fram i våra
dagar, är den ohållbar. Det står alltså fast att Codex Argenteus är skriven och
— som nu fastställts — icke av en, utan av två händer: den ena har skrivit
Matteus och Johannes, den andre Lukas och Markus — i denna ordning
förekomma nämligen evangelierna i handskriften. Men för att återvända till
dateringsfrågan: Carolinus-skrivaren är visserligen icke identisk med någondera
av de två händerna i Argenteus, men tydligtvis har man att räkna med tre
kalligrafer tillhörande samma skrivarskola från omkr. år 500. På samma tid peka
flera paleografiska drag, så t. ex. bruket av stora bokstäver, som i Argenteus
befinner sig på ett utvecklingsstadium något äldre än det vi finna t. ex. i en av
de få handskrifter, som själva ge besked om sin tillkomst, det berömda
Fuldamanuskriptet, skrivet åren 546—547 för biskop Viktor av Capua. De
interpunktionsvanor Codex Argenteus företer äro rätt ovanliga, men stämma med dem
som förekomma i en annan daterad handskrift, som dock är grekisk, den
berömda prakthandskrift av Dioskurides, som skrevs år 512 i Konstantinopel för
Julia Anicia, en dam av kejserlig börd.
På en lokalisering till norra Italien åter pekar evangeliernas ordningsföljd i
Codex Argenteus, i vilken Markus och Johannes bytt plats — denna följd
återfinnes i de gammalitaliska purpurhandskrifterna i Vercelli och Verona och
en del andra handskrifter, vilkas norditalienska proveniens är mer än sannolik.
Där uppträder också, särskilt i handskrifter från traktens östra del, bruket av
skilda förkortningstecken för m och n, som är konsekvent genomfört i Argenteus.
Av dylika drag som de här exemplifierade är väl intet i och för sig avgörande,
men när de sammanställda visa sig peka i samma riktning, leda de givetvis till
ett resultat. I föreliggande fall stämmer ju detta resultat också utomordentligt
väl överens med de historiskt givna betingelserna, ty ingen tid och ingen trakt
kan gärna tänkas ha varit bättre lämpad för att framställa detta det yppersta
provet på goternas höga andliga odling än deras och hela Italiens blomstringstid
under Theoderiks kraftfulla och kloka regering och än de nejder, som på skilda
områden ha att uppvisa så många märkliga kulturprodukter, däri drag hämtade
från Västerlandet och Orienten smält samman, vilket just är ett karakteristikum
för Codex Argenteus.
Handskriftens historia är sedan hela det första årtusendet — tills den på
1550-talet upptäckes i ett kloster i Werden i Ruhrprovinsen — alltjämt insvept i
dunkel. Till detta kloster antas den ha kommit redan då det år 793 grundlades
av den hel. Liudger, sachsarnes apostel, som väl kan antas ha förvärvat handskriften
i Italien eller kanske snarare i södra Frankrike, där spillror av de från
Spanien flyktade västgöterna funnos kvar. I kapitlet om handskriftens öden i
senare tid — vilket huvudsakligen härrör från föredragshållaren — har
sammanförts vad som härom är känt, och några dunkla punkter ha kunnat klarläggas, så
t. ex. den köpetransaktion, genom vilken Magnus Gabriel De la Gardie 1662
återförvärvade handskriften för Sverige, sedan den av Isak Vossius, Kristinas
bibliotekarie, medförts till Holland. Även rörande dess historia i Uppsala, sedan
den av De la Gardie 1669 skänkts till universitetet, har ett och annat nytt
framkommit, och tillkomsten av de många editionerna har delvis rätt ingående
belysts, så bl. a. Erik Benzelius d. y:s utgåva, slutförd av engelsmannen Edw. Lye
i Oxford 1750. Ett viktigt men ingalunda oväntat resultat framgick av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
