Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Skönlitteraturen i folkbiblioteken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som utgöra deras nöjesläsning. I stället för schablonmässiga figurer vill man
ha karaktärer, till den yttre spänningen bör komma själskonflikter och psykologiska
motiveringar. Men inte heller för mycket sådant! De olika ingredienserna
böra vara väl blandade och om möjligt sammansmälta, och framför allt måste
stilen vara lättflytande. Det senare är en huvudsak, ty en författare, som blir
bekant för att skriva tungt, är en styggelse för genomsnittsläsaren. (Ex.: Paul
Ernst.)
Så kommer jag till den tredje gruppen av besökare: de som syfta ännu högre,
vare sig deras avsikt är att i bildnings- eller studiesyfte söka tränga in i och
tillägna sig litteraturens pärlor eller de drivas därtill av rent estetiska skäl. Låt
oss inte driva klassifikationen för långt: eljest bleve man tvungen att till denna
förnäma grupp av låntagare även räkna dem, som drivas till att låna böckerna
för det berömda författarnamnets skull, men som nog ofta lämna tillbaka dem
olästa eller i varje fall inte slutlästa!
Om vi så i stället för bildning och beläsenhet ta till indelningsgrund stånd
och samhällsklass, kan vi lätt göra ett par tämligen allmängiltiga iakttagelser,
1) att de flesta människor gärna läser böcker med ämnen och miljö, likartade
med dem de leva i, 2) att de flesta ännu hellre läser böcker, vilkas handling
är förlagd något eller några pinnhål högre på samhällsstegen än de själva
befinna sig. I första hand gäller detta om den mindre beläste — i varje fall
fordras det ett visst mått av litterär smak för att kunna uppskatta en
folklivsskildring eller en proletärskildring. Sen är det sin sak, att intresset för den
besläktade miljön kan vara så starkt, att det ensamt är tillräckligt att locka till
läsningen av boken. Detta förklarar ofta lokala boksuccéer inom ett visst
begränsat område eller bland en viss publik.
Å andra sidan finns hos de flesta människor en dragning mot det främmande,
det i visst avseende okända. Härav förklaras i lika mån inom facklitteraturen
rusningen efter reseskildringar, geografiska och historiska böcker, som inom
skönlitteraturen driften att uppsöka arbeten med främmande miljöer. Om de
flesta pojkar sluka Cooper och Alex. Dumas, Jules Verne, Felix Dahn och H. C.
Andersen, Jack London och kapten Marryat, så få de som vuxna ofta ett starkt
intresse för Kipling och Joseph Conrad eller Pierre Loti, för Sienkiewicz eller
Gustaf Jansson, Laurids Bruun eller Frank Heller. Genrerna kunna som synes
vara lika mångskiftande som författarnas litterära betydelse och värde äro olika.
Vad som här intresserar är efterfrågan efter skönlitteratur med exotiska,
historiska, fantastiska, med ett ord: främmande ämnen.
Återstår så ytterligare en eller snarare många typer av skönlitteratur, nämligen
böcker, i vilka en bestämd tendens — religiös, social, politisk o. s. v. —
överväger eller i varje fall gör sig bred vid sidan av den estetiska. Böcker av
detta slag ha ju, om man tar dem i klump, en mycket stor läsekrets i våra dagar,
då skönlitteraturen även användes i propagandasyfte.
Detta var endast i korthet några synpunkter på allmänhetens önskningar ifråga
om bokurvalet. Låt oss då övergå till frågan nr 2: hur bör biblioteken vara
sammansatta ifråga om skönlitteraturen? Jag antar, att det bland de närvarande
finns de, som anser, att frågan är onödig, därför att biblioteken bör vara
sammansatta som allmänheten vill ha dem. Om detta enligt min mening i stort sett är
riktigt, när det gäller facklitteratur, vill jag ingalunda gå med på saken för
skönlitteraturens räkning. Ty just på detta gebit bör bibliotekariens pedagogiska
pekfinger vara med, även om han noga bör akta sig för att visa det i onödan.
Härvidlag vill jag från början framhålla, att meningen inte är att söka förmå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
