Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Skönlitteraturen i folkbiblioteken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänheten att läsa böcker av en typ, som de inte gillar, och ännu mindre med
en tendens, som är dem motbjudande. Meningen är en helt annan: det gäller
att hos en stor del av allmänheten söka höja deras litterära smak, att successivt
bjuda dem på bättre varor, så att de om möjligt mista intresset för de sämre.
Därvidlag arbetar inte bibliotekarien ensam. Han är bära ett kugghjul i det
stora maskineriet för folkbildningens höjande, han arbetar hand i hand med den
populärvetenskapliga föreläsningen, med studiecirkeln, med skioptikonet,
bildningsfilmen och den goda teatern och konsten. Bibliotekarien har inte det sämsta
vapnet: han är agent för den goda boken, och läsningen är säkert ända det allra
främsta medlet till självbildning. Men när det gäller att rekommendera
böcker, är uppgiften ömtåligast just beträffande skönlitteraturen. Ty det kan vara
lika svårt att leta reda på den läshungriges smak som att träffa rätt rörande hans
litterära absorptionsförmåga. Och litteraturområdet är ju till synes omätligt.
Bokannonsernas rekommendationer utgöra för den stora allmänheten kraftiga
irritament för läsning, men de äro dock tack vare sin sammanträngda form och
sina superlativer alltför onyanserade för att i högre grad utgöra en vägledning.
Och recensionerna ha under de senaste åren i alltför stor utsträckning svällt ut
till essäer. De äro i många fall inte endast för långa utan också för svårtillgängliga
för den stora allmänheten, och därtill kommer, att de stundom handla mindre
om den omskrivna boken än om den självbespeglande recensenten! Den korta
och sakliga, vägledande recensionen är däremot av största nytta inte bära för
bibliotekarien utan ofta i lika hög grad för den bokläsande allmänheten. I
Biblioteksbladet är koncentrationen av recensionerna driven till det yttersta av
utrymmesskäl, men även i detta skick ha bokanmälningar visat sig vara av stort
praktiskt värde.
Men låt oss se litet närmare på bibliotekariens möjligheter att stimulera till
läsningen av värdefull skönlitteratur. En stor hjälp har han i aktualitets
intresset. En författare kan t. ex. helt hastigt slå igenom tack vare någon eller några
dunderrecensioner av tongivande kritiker. Arbetet ifråga behöver naturligtvis
därför inte nödvändigtvis vara av stort värde, men om det är det, har
bibliotekarien mycket lätt inte endast att rekommendera boken utan att i det allmänna
intresset något undantränga likartade böcker av mindre värde. Inget elektriserar
nämligen allmänheten så mycket som ett namn, som plötsligt blir berömt. Se
till exempel på en Nobelpristagare. Om hans eller hennes skrifter finnas
tillgängliga på svenska, flyta de gärna några år framåt ovanpå inte endast i
bokmarknaden utan även i folkbiblioteken. Ett annat faktum är att om en författare
slagit igenom med ett eller ett par arbeten, så överflyttas succéen gärna på em
hel skara av hans övriga arbeten, även på rena obetydligheter, som t. ex.
tillkommit långt tidigare i hans utveckling. Så är fallet t. ex. med Selma Lagerlöf
och Jack London, med Upton Sinclair och William Locke, med Ernst Zahn och
Grazia Deledda o. s. v. I och för sig är saken kanske mindre beklaglig, ty den
författare, som skrivit på ett eller annat sätt värdefulla böcker, har sällan
åstadkommit något positivt dåligt. Och i alla händelser har läsaren ofta mera utbyte
av att läsa en begåvad författares bagateller än en mindre intelligent
författares mästerverk.
Men just aktualitetsintresset, namnet för dagen, är ett hjälpmedel, som
bibliotekarierna nog äro böjda att alltför mycket använda sig av. I fråga om den
enklare formen skönlitteratur, den rena förströelseläsningen, kan det ju vara
tämligen likgiltigt, vad som läses, förutsatt att det fyller vissa krav på ämne,
ämnesbehandling och stil. Och då är det mycket förklarligt, att bibliotekarierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
