Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928
- Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholmsgator, är det nog bära vår egen fantasi, som kommer oss att ett
ögonblick se en hastig vision, något i stil med Karlfeldts:
Och Lucidor med huggaren vid land
stod gnolande i gapet av en gränd.
Men när den förste verklige Stockholmsskalden äntligen kom, var han i
gengäld också den störste: Bellman. Det Stockholm, han trollat fram, lever
alltjämt kvar med hela skapelsestundens morgonblanka, jorddof tande friskhet, fast
det i verkligheten knappast lämnats sten på sten av det. Eller rättare, Bellmans
Stockholm har aldrig funnits i verkligheten. Hans Stockholmsskildring har
fått sin tidlösa oförgänglighet främst därför att den mer än någon annans är
ren fantasiskapelse och inte enbart bunden vid jordiska ting, som åldras och
försvinna. På sätt och vis är det bortkastad möda, då Bellmansforskarna plöja
genom berg av dammiga arkivalier för att lokalisera krogar och jungfruhus i
Epistlarna och Sångerna. Den rännsten utanför källaren Krypin, där Fredman
höll sitt odödliga soliloquium en sommarnatt år 1768, låg inte gent emot
Bancohuset i hörnet av Österlånggatan och Järntorget, den låg i landet öster om sol
och väster om måne. Och den kyrkogård, där grälmakar Löfbergs maka begrovs
och Fredman och Movitz filosoferade över alltings förgänglighet, tillhörde
bära till namnet Maria församling — djupare sett tillhör den hela mänskligheten,
den ligger inte uppe på Söder, utan i det glömskans och besvikelsens
bleka Hades, där alla mänskliga förhoppningar sjunka undan och försvinna.
Då Bellman låter najader plaska i Brunnsviken och tritoner och delfiner
brusa kring båten vid Ulla Winblads triumfatoriska överfart till Djurgården,
så kan det tyckas bära vara rokokoornament, lånade från tidens konstnärer,
Boucher och andra. Så är naturligtvis också fallet; men samtidigt är hela detta
mytologiska uppbåd ett alldeles naturligt uttryck för det överströmmande
fantasirika, mytskapande i hans konstnärskynne. I grund och botten äro också
Fredman, Ulla Winblad och Movitz mytiska gestalter; man talar inte förgäves om
Bellmans »Olymp». Och den stad, där de röra sig, ses ständigt genom en
trolsk, regnbågsskimrande hinna, man vet inte rätt om av tårar eller av
vintöcken. Sjuttonhundrasextio- och sjuttiotalens utarmade, gäldbundna
Stockholm, som var befolkat av bankruttörer och fyllhundar, blir för Bellman en
plats, där de jordiska omsorgerna lika litet höra hemma som i en av Watteaus
kärleksparker; Venus har i Bacchus sin enda medtävlare om envåldsmakten, de
gnagande näringsbekymren ha förvandlats till njutningsmänniskans lätta vemod
eller till en förälskad kavaljers flyktiga förstämning, och då de mörka tonerna
på allvar sätta in, ger dikten inte uttryck åt förkomna, ruinerade fÖrdettingars
grämelse och agg, utan åt ett stort tragiskt patos, åt hela mänsklighetens
kvidan och ångest. I den svenska lyrikens underbaraste skapelse, Fredmans
soliloquium, talar en Lear, en kung ur sagan, som mist sitt rike, inte en supig
urmakare från Stockholm, som mist ur, verkstad och förlag.
Men Bellman är inte bära vår litteraturs störste fantasikonstnär, han är också
dess förste och en av dess störste realister. Och låt vara att verklighetsunderlaget
till hans dikt är förvandlat, omstämt, lyft upp på ett annat plan,
det gör sig dock hela tiden så märkbart, att man trots allt inte ett ögonblick
helt kan frånse det. Bellmansdikten är på sitt sätt universell; men den kunde
aldrig ha uppstått annat än i Stockholm, och till på köpet ett Stockholm från
åren kring 1770. Och för att riktigt förstå den måste man hålla i minnet
åtminstone ett faktum: vilken liten stad rokokotidens Stockholm var. Den hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:13:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1928/0261.html
