Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappast 70,000 invånare, och dessa bodde långt ifrån alla inom Staden mellan
broarna och på nedersta Norrmalm och Södermalm, som ensamma hade en
bebyggelse av verklig stadskaraktär. Stockholms egenskap av småstad hade till
följd bl. a., att alla »passagerarna» i Bellmans dikter voro allmänt kända
personer, något i stil med Kalle Vänster, Trasfröken och Tidnings-Boije för en
tjugo år sedan — också när de som t. ex. »Faraos bagare» inte kunde resa
andra anspråk på berömmelse än att de voro lite fnoskiga och ofta påträffades
liggande fulla på gatan. En annan och viktigare följd av Stockholms litenhet
var att den jämförelsevis orörda naturen då på ett helt annat sätt än nu trängde
tätt inpå tullarna. I ett ofta citerat brev, som Thorild skrev, då han flyttat
från Köpmangatan i Gamla stån ut till Kungsholmen ett stycke ovanför
nuvarande Stadshuset, skildrar han sin nya bostad som en arkadisk idyll: »Jag har»,
säger han, »omkring mig landet, skogen, friheten och den vises sällhet. Solen
sänker sig ned mot skogsbrynet. Vad detta lugnet, denna ljuvt glada vårglansen,
dessa stilla vatten passa med min själ. I fridens och landets sköte sitter
jag och skriver till dig —» o. s. v. Och ännu 1800 bestod mest hela Norrmalm
av de tobaksland, som på Bellmans tid sträckte sig ända ned till de nuvarande
tidningskvarteren i Klara. Det förhållandet förklarar något som kanske i första
ögonblicket kan tyckas underligt: fast Fredmans epistlar och sånger äro skrivna
av en stadsbo om stadsbor, är sceneriet där nästan oftare förlagt till
landsbygden än till staden. Bellmans Stockholm, liksom säkert alla hans samtidas,
utgjordes i lika hög grad av de lantliga omgivningarna som av staden själv.
Rännstenslukten, som ju i realiteten var ytterst kännbar, märks aldrig hos
Bellman, trots att det nästan ständigt är sommar hos honom; lika avgjort som
— för att nämna ett par andra Stockholmsskildrare — våren är Strindbergs
tid och senhösten Hjalmar Söderbergs, är sommaren Bellmans. Men
Stockholmssommaren hos honom är inte kvalmiga, heta, stinkande gränder, den är
solglitter på blanka Mälarfjärdar och lövsus från lummiga stränder, hela hans
Stockholm gungar på ett väll av vatten och grönska. Stockholmaren reser ju
än i dag trognare än någon annan stads invånare ut på sommarnöje; och
Bellman var på sommarnöje hela sitt liv. Själva staden var för honom eller rättare
för hans diktade gestalter liktydig med bullrande baler, vildsinta backanaler
och slagsmål, dåligt ölsinne, ruelse, förtvivlan och dödslängtan; allt det ljusa
och älskvärda, graciösa och oskyldigt glada i hans dikt hör däremot hemma utom
tullarna, i Stockholmstraktens blonda, uppsvenska natur. Hur äkta svenskt och
stockholmskt är inte det draget!
All verklig lyrik är ju ett ögonblick, som kristalliserats ut till konst. Men
Bellmans är det i kanske.högre grad än någon annans. Och just därför att han
var »en herre av mycket liten djupsinnighet», som sorglöst och skenbart på en
slump tog med i sina dikter allt hans hungriga sinnen insöpo, ha dikterna på
ett så vidunderligt sätt bevarat ögonblickets liv. Hör t. ex. den 33:e episteln
»pro primo om fader Movitz’ överfart till Djurgården och pro secundo om den
dygdiga Susanna»! Hur lever inte hela dess sorl av människoröster: man
behöver bära sluta ögonen och lyssna för att verkligen vara på Skeppsbron någon
gång på 1770-talet. Visst äro stämmorna hetsigare, högre anspända, våldsammare
än de voro i verkligheten; men det fordras för att de på detta sällsamma
sätt skola kunna tränga tvärs igenom seklen ända fram till oss.
Man kan ju säga, att det vi i brist på bättre namn kalla Bellmansstämningen
i främsta rummet är något tidsbetonat, är ett stycke nordisk rokoko. Men det
är bestämt inte riktigt sant; trots det romantiska i uttrycket ligger det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
