Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet.»
Man märker, att fast tiden är bestämd till »en afton i början av maj»,
avser dock hela skildringen en tidig timme på dagen: allt är nymorgnat,
nyvaknat, genomblåst av morgonluft. Och detta beror inte enbart på ett förbiseende
av författaren; det är också ett kanske omedvetet utslag av träffsäker
konstnärsinstinkt. Ty en majkvälls trötta ljus kunde passa den gamla, döende idyllen;
men det Stockholm, Strindberg ville återge, måste glittra i en vassare, mer
vital dager. För första gången i svensk litteratur ljuder här storstadens röst,
målbrottshes och osäker, men omisskännlig. Ännu har den inte hunnit växa till
bedövande, förintande larm, i unga öron låter den ännu bära som eggande
framtidsmusik. I »Röda rummet» och »Nya riket» möter oss en storstad i
slyngelåren. Så värst vacker är den kanske inte, det är ju inga halvvuxna spolingar;
och det vackra som finns lever kvar från gamla tider. Själv har storstaden
ännu inte funnit sin form. Man har bära hunnit sälja de fäderneärvda
kristallkronorna och ersätta dem med fotogenlampor av gjutjärn från Leja, och ute i
de nyplanerade stadsdelarna stå byggnadskasernerna med nakna brandgavlar och
ropa efter varandra bland småstadsidyllens kåkar och trädgårdstäppor. Men än
har putsen inte börjat vittra i de färska fasadernas renässansornament, och det
är en lust att leva, se staden växa och känna sig i förbund med framtiden. Visst
är hela Stockholm befolkat av skojare och fähundar, visst frodas humbugen lika
friskt i de gamla fina köpmanshusen vid Skeppsbron och tidningskvarteren i
Klara som bland ämbetsverken på Riddarholmen och vid militärparaderna på
Ladugårdsgärde, och visst få framtidens män, genierna, nyskaparna, svälta bland
slöddret vid Lill jans. Men huvudsaken är i alla fall, att framtidsmännen
finnas och våga sjunga ut, så att det sömnaktiga Stockholm också i inre måtto
vaknar och förvandlas från en småstadshåla i Europas ohjälpligt efterblivna landsort
till en verklig stad, en modern, europeisk stad. Och det är bära roligt att där
finns så mycket att riva, gamla ruckel och institutioner och fördomar, det känns
bära skönt att få slå sig fri från olusten och vantrevnaden med brakande yxhugg
och se dammet virvlas upp i högan sky och dansa bort med den yrvakna
vårvinden. När Strindberg skall koncentrera hela denna upprors- och uppbrottsstämning
i en bild, så hämtar han den just från det växande Stockholms omdaning, i
dikten »Esplanadsystemet»:
»Ha! Tidens sed att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt!»
»Här rivs för att få luft och ljus,
är kanske inte det tillräckligt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
