Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnade honom inte ens nittiotalets historiskt-nationella renässans, vilken dock på
sätt och vis bort vara hans natur så främmande; som bekant utövade den ett
slag strax efter hans återkomst från Paris ett starkt inflytande på honom,
vilket satte frukt inte bära i »Kronbruden», utan också i »Midsommar» — ett
ytterst klent skådespel, men en delvis alldeles ypperlig Stockholmsskildring. Många
av nittiotalsdiktarna — t. ex. Heidenstam, Hallström, Strindberg själv — voro
ju landsflyktingar, som kommit hem och upptäckt sitt eget land; och i deras
verk betraktades Sverige därför i mångt och mycket på ett rent etnografiskt
sätt, med en främlings roade, förvånade och förtjusta blick på detta halvarktiska
bondeland med dess kuriösa och delvis högst poetiska sedvänjor. Detta sätt
att se spred sig snabbt också till de hemmavarande, och till och med i
Stockholm började man leka kullor och dalmasar. Åren i slutet av 90-talet voro här
Hazelius’ och Skansens tid, då man dansade folkdanser, införde öppna spisar och
möblerade hemmen med eftergjorda allmogemöbler, som ingen människa kunde
sitta på, och då flickorna gingo omkring med nordiska kringlor vid öronen och
stora koppardingelidång i halsgropen.
I litteraturen finns detta Stockholm bevarat framför allt i Strindbergs
Midsommar. Med sin fenomenalt säkra instinkt förlade han sitt skådespel just
till den dag på året, som mest av alla bärs av den avsedda stämningen, den
avsedda andan: midsommarafton. Och samma instinkt ledde honom till att välja
sitt staffage bland det som ännu levde kvar från de dagar under ett gånget
kulturskede, då han själv var pojke, — dagar, som han sannerligen inte eljest
brukade betrakta med samma blåögda, halvt rörda blick som här. Det var ju inte
så värst gott om gamla folkliga, pittoreska sedvänjor i tidens smak, vilka
dessutom voro typiskt stockholmska; men något fanns i alla fall: lövmarknaden vid
Munkbron och folklivet på Djurgårdsslätten med kasperteater, positivhalare och
fulla sjömän. Detta lilla fick sedan naturligtvis kompletteras av Skansen med
utklädda karoliner och vingåkerspolska — eller vad det nu heter. Och Strindberg,
som eljest var så skarpsynt för allt ihåligt, tycktes för ögonblicket alldeles
blind för det teateraktiga och gjorda hos denna allmogekultur mitt i storstaden
och dessa karolinska krigsbussar från 1890-talet; han var endast troskyldigt
förtjust över hela grannlåten. Men’denna oväntat milda sinnesstämning gjorde
honom å andra sidan mer än vanligt känslig för andra, äkta och ursprungliga
drag i hans fädernesstads kynne: särskilt i scenerna från lövmarknaden återges
det blonda, älskvärt öppna, lövomsusade Stockholms karaktär på ett sätt, som
kommer honom att mötas med Bellman och Blanche i en högst överraskande
endräkt.
Men ett dylikt möte kunde naturligtvis inte bli långvarigt: Bellman tillhörde
som bekant det myckna, Strindberg hjärtligen avskydde. Redan ett par år
senare ger han oss också en helt annan Stockholmsbild i »Ensam». Denna lilla
roman eller monolog eller vad man vill kalla den, står ju konstnärligt högt över
»Midsommar»; knappast någon annan bok återger starkare vissa sidor i det
moderna Stockholms väsen — främst storstadsbornas ensamhet, det underliga,
nästan hemska i att vara fysiskt så nära ett otal av sina likar och ända så
oändligt långt borta från dem. Man känner inte längre som på Blanches tid allt folk
i huset och trakten; vi veta inte längre det bittersta om våra närmaste grannar,
vi ha blivit ensamma mitt bland människorna. Ibland få vi en flyktig inblick i
ett främmande hem genom ett upplyst fönster, där man glömt att dra ner
rullgardinen; men det är bära en obegriplig, lösryckt seen ur ett drama, vars
uppränning är oss alldeles obekant. Allt det fragmentariska i den moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
