- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Trettonde årgången. 1928 /
259

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att Martin Birck, doktor Glas, Arvid Stjärnblom och alla Söderbergs andra
dubbelgångare skulle kunna dricka någoat annat än den tunna, fräna, neurasteniska
whiskyn, den mest intellektuella och melankoliska av alla spritdrycker och
den enda, man kan dricka ensam.

Det är alltid svårt att säga något om en författare, som man känner alltför
väl, som man under gymnasist- och studentåren läst så mycket, att man kan
hans prosa utantill som man eljest bära kan vers. Det blir lätt antingen för
många ord eller för få. När det gäller Hjalmar Söderberg, finns dessutom
redan en karakteristik, som på ett par rader uttrycker allt väsentligt: Karlfeldts
strof i »Stadens sångmö»:

Och sent i seklets kväll på »Aftonstjärnan»
en drömmare satt ensam och förstämd.
Då såg han henne skymta, skymningstärnan,
som genom prosans gator irrar skrämd.

Han lyfte hastigt fönstrets draperi;
men som en nattblå hamn gled hon förbi,
en vägvill fläkt, en brusten melodi.

Det är inte mycket att lägga till de raderna. Och här skulle ju inte heller
talas om Hjalmar Söderberg själv, utan om hans Stockholmsbild. Det Stockholm,
han skildrat, ligger oss så nära i tiden, att bära en Stockholmsbo torde kunna
skilja det från den stad, vi ha för ögonen; men skillnaden existerar ända.
Kanske den egentligen bära ligger i den större intimiteten hos hans stad, i den vaga,
avlägsna reflex från Biedermeiertidens Stockholm, som ända på något sätt dröjt
sig kvar där. Trots all världsklok skepsis finns det i denna förtjust blaserade,
överlägsna storstadsmässighet något — Gud förlåte mig ordet! — naivt, som
en fränare verklighet sedan dess etsat bort. Det var inte förgäves som Hjalmar
Söderbergs stamlokus var Boulevard uppe på Karlavägen, en av de trivsamma,
gammaldags schaggsoffornas sista tillflyktsorter i huvudstaden. När man
tänker sig det Stockholm, där Martin Birck och doktor Glas rörde sig, ser man —
eller åtminstone jag — det alltid i snöskymning, genom ett kaféfönster.
Kaféet har just den stämning av på en gång hemlöshet och hemtrevnad, som är de
söderbergska berättelsernas särmärke. Känslan av hemlöshet bottnar dels i hans
egen, frusna natur, dels är den ett gemensamt drag hos alla fin de siècle-författare,
både i Sverige och utomlands. Känslan av hemtrevnad åter är en gåva,
som Stockholm aldrig tycks vägra sina trogna; inte minst kommer den från alla
de välbekanta gestalter, som skymta förbi bland snöflingorna utanför kaféfönstrets
ruta: gamle kungen, Nordenskiöld, general Sven, Snoilsky, över huvud taget
känna sig Hjalmar Söderbergs människor mycket mer hemma på gatan än i
sina egna bostäder, där man nästan aldrig råkar dem. De äro flanörer, nomader
i tillfälligtvis hyrda våningar, och gatorna med deras välkända, individuella
uppsyn och lynne blir mer än något annat det fixa och pålitliga i deras tillvaro.
Kanske är det därför, så många platser i Stockholm åtminstone för min generation
blivit oupplösligt förbundna med hans diktade gestalter och scener ur deras
liv. Jag vet precis vid vilket bord utanför vattenkiosken i Kungsträdgården
doktor Glas satt då han gav pastor Gregorius det ödesdigra pillret, jag kan aldrig
gå över Johannes kyrkogård utan att som Arvid Stjärnblom stanna och stava på
inskriften på Döbelns gravvård: Ära, skyldighet, vilja, och jag har för
längesen räknat ut i vilket hus vid Döbelnsgatan unge Tomas Weber hade sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:13:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1928/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free