Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det andra nordiska biblioteksmötet i Stockholm 28 juni - 1 juli 1928 - Stockholm i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olycksaliga möte med den söta Märta Behm en sommardag i den tomma, kamferluktande
våningen. I och för sig kan ju dylikt vara ganska likgiltigt; men det visar
i alla fall, med vilken utomordentlig säkerhet Hjalmar Söderberg fångat själva
atmosfären kring sin stad.
Söderberg är ingen vän av stora ord. Han säger inte: jag älskar dig, utan
bara: jag tycker om dig. Men då han viskar de orden ut över Stockholm en
disig novemberkväll, då lyktorna tändas längs kajerna, så ligger det i stämmans
vemodiga, halvt självironiska timbre en sådan ärlig, lågmält intensitet, att man
aldrig glömmer den.
Efter 1900 blir Stockholmsskildrarnas antal legio: Bo Bergman, Sigfrid
Sivertz, Erik Lindorm, Sven Lidman, Henning Berger, för att bära på en slump
välja några av de viktigaste namnen. Att jag i detta överflöd stannar — låt
vara helt flyktigt — vid två, Siwertz och Lindorm, beror främst på att de
tyckas mig ha gjort den originellaste insatsen just som Stockholmsskildrare.
Erik Lindorm har i sina dikter, mänskligt äkta och utan alla klasskampsfraser,
fört in ett helt nytt Stockholm: den moderna arbetarklassens.
Stockholmsskildringen fortsätter hos honom sin vandring mot norr och öster, tills
den stannar i stadens yttersta utkanter, »Sibirien». Det är inte precis den miljö,
där man väntar att få se poesiens blåa blomma gro: nya, fantasilösa, men redan
lite schabbiga husfasader, snoriga ungar, som spela kula på trottoaren,
halvvuxna grabbar med cigarretten i mungipan, som i skydd av någon portgång ta
kvarterets flickslynor på brösten, käringar i grå ylleschalar på väg till
mjölkmagasinet eller stampen och kanske — som välkommet avbrott i enformigheten
— en ambulans, som stannar utanför en port för att hämta någon skurgumma,
då hon definitivt tröttnat på slitet och släpet. Men fast allt detta hos Erik
Lindorm återges med de enklaste, vardagligaste, mest prosaiska ord, blommar
skönheten ända upp i hans dikter, en säregen, fattig, kantig, valhänt, ful
storstadsskönhet, som på en av Steinlens teckningar. Bakom de trista fasaderna
gömma sig dock mänskliga hem, och de mänskliga passionerna kunna dock ha
kvar hela sin ungdomsfriskhet från mytens morgonländer också när de bära få
brinna i en ängslig kyss under en gatlykta. Så visar Erik Lindorm ännu en
gång, att diktens domäner omfatta allt, till och med Vasastan, och att det trolleri,
som den äkta konstnären ensam behärskar, kan ge allting helgd och mänsklig
betydenhet och förvandla allt till gripande poesi.
Sigfrid Siwertz Stockholmsbild har många olika aspekter; och det är skada,
att utrymmet förbjuder en hastig blick på dem alla, då han otvivelaktigt är en
av de mest betydande, på en gång intelligentaste och artistiskt finkänsligaste
skildrare, Stockholm någonsin haft. Då man tänker på hans produktion, vars
sceneri nästan helt är hämtat från Stockholm, väller en hel flod av skiftande
stadsbilder fram: deklasserade utkantsvillor och patricierhem på Djurgården,
brackmondäna Strandvägsvåningar och gamla, fina hantverkarkulor i Staden
mellan broarna, fabrikskvarter och Söderidyller — allt upptänkligt, ända
till strömfiskarnas vaggande residens i dunklet under Norrbro. Och denna stad
med dess otaliga ansikten, så många och så olika som endast en modern storstad
med gamla anor kan uppvisa, befolkas hos honom av ett lika brokigt och
mångskiftande människogalleri: från små söta, fast något olydiga gossar från
Villagatan till gamla stadiga, fast betydligt onyktra ämbetsmän på hemväg från ett
av de äkta stockholmska ordenssällskapen och från de förälskade husjungfrur
och tragiska bergsprängare till professorer i filosofi. Men kanske är det ända
två Stockholmsbilder av alla de otaliga, han skapat, som längst fästa sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
