Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Undset 1928 års litterära Nobelpristagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tarvliga present! Andra större noveller behandla ett motiv, som länge skulle
bestå i Sigrid Undsets produktion: ungdomens svårigheter för de fattiga
självförsörjande unga kvinnorna. Deras dröm om hel kärlekslycka får svårt att
härbärgera sig i en torftig verklighet. Novellen En fremmed kan i viss grad
betraktas som en skiss till Jenny. Också dess hjältinna råkar illa ut med en
liten »pobelgut» — en vass och förträfflig skiss av en ofullgången yngling —,
genomlever ensam en period av misströstan och andlig dvala men räddas efter
ett självmordsförsök till lycka med en riktig man. Motivets enklare behandling
i denna utmärkta novell är mera tillfredsställande än den i den visserligen i
andra avseenden ståtligare romanen; hjältinnan undgår här i bevarad instinkt
det ytterligare sjunkande, som författarinnan från karaktärens förutsättningar
trots all omsorg näppeligen kan nöjaktigt motivera i Jenny.
Sigrid Undsets första stora bok, som skapade hennes rykte, var hennes tredje,
romanen Jenny (1911). Det är i denna bok närvarande en ande, som imponerar
med sin kraft. Det råder en viss fri objektiv storslagenhet i dess realism: i de
fasta präktiga skildringarna av Rom och det romerska landskapet och i den
hårda, träffsäkra karakteristiken av den medelklassfamilj, vars son och far
gemensamt besegla Jennys olycksöde. Det finns intet osannolikt eller överdrivet
i det familjeelände, som här avslöjas. Både far och son äro vad man kallar
snälla, till och med hänsynsfulla människor. Men sonens blyghet, liv i
böckerna och drömvärlden, tråkighet och rädsla att vara tråkig, egenskaper, som
eljest i känsliga böcker bruka känneteckna framtidsmannens utträde i livet och
som författarinnan skildrar i drag av förbluffande trubbig vardaglighet,
avslöja sig outsagt som tecknen på hans otillräcklighet: han är en vad danskarna
säga »forkvaklet» karaktär. Man ser hans förutsättningar, när man
presenteras för fadern, den halva talangen, epigonen, som även under lyckliga
förhållanden aldrig skulle kunnat bli något. Skrämmande är slutligen den mästerliga
skildringen av detta hem, regerat av en svartsjuk, simpel, olycklig hustru, där
alla lura på varandra, intet får sägas ut och där de hänsynsfulla herrarna
inbördes och gentemot hustrun-modern skydda sig med lögner.
Icke dess mindre måste man opponera mot själva huvudpunkten i denna bok.
Det är begripligt att hjältinnan trots sin höga dröm om kärleken låter dåra sig
av den romerska våren och förlovar sig med den unge Gram. Men man kan
icke tillgiva att hon sedan hon insett sitt misstag, faller offer för faderns
försiktiga ömhet, och man tvivlar också på riktigheten att hon i sin djupa
depression och fattad av självförintelsebegär kastar sig i sonens armar vid det
första återseendet i Rom. Författarinnan har velat ge ett stort och förebildligt
exempel på kvinnlig psykologi. Hennes sats är att en stolt och ömtålig kvinna,
som mist sin självaktning, gripes av en självförstörelselust, som kan föra henne
till undergång. Men en kvinna behöver ej mista självaktning på grund av ett
misstag; och de otaliga kvinnor som rätat sig efter misstagen i ungdomens svåra
år, behöva ej vara mindre ideala i sin karaktär och sin fordran än Jenny. Saken
är den, att Jenny har en brist, som dess författarinna ej sett. Hon har en brist
på instinkt, på kvinnlig erotisk kulturinstinkt. Ingen ensamhet kan ursäkta att
hon fallit offer för den åldrande Gram, vars hemska miljö och dåliga konst
redan skrämt henne. Jenny verkar i sitt alltför värnlösa känsloliv defekt som en
albino. Hennes värnlöshet kommer inte av hennes själs adel men av en svaghet,
som inte heller kan förklaras genom ett efterlåtande av den sinnets strama
högspänning, i vilken hon tidigare levat. Hennes öde inger därför inte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
