- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Sjuttonde årgången. 1932 /
51

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALBERT ENGSTRÖM 5 I

rist, aktör och dansare, men intet passade, och nu är sista hoppet att du skall
göra honom till konstnär, slutade Bruno och tillade, att subjektet hette Albert
Engström.»

På detta sätt gjorde den blivande mästertecknaren sin entré i konstlivet.
Hans förhoppningar voro — som väl alltid är fallet hos unga konstnärer — de
allra ljusaste, och åt praktiska svårigheter ägnade han knappast en tanke. Men
konstens väg visade sig länge för honom ytterst svårframkomlig. Visserligen
lyckades han skaffa sig en del smärre förtjänster genom att måla och försälja
gratulationskort o. dyl., men pengarna räckte icke länge, och tidvis led han utan
tvivel verklig nöd. Det som höll honom uppe under dessa bekymmerfulla år var
dels hans medfödda småländska seghet, dels också hans djupa inre övertygelse
om att han dock var en konstnär, som hade något att giva. Carl Larsson stödde
honom härvidlag med hängivenhet och förståelse, men några köpare eller
intressenter förmådde han ej skaffa sin unge skyddsling.

Efter göteborgsåren flyttade Albert Engström över till Stockholm och sökte
göra sig gällande inom skämtpressen. Men ej heller här mötte han till en
början någon sympati. Med bitterhet relaterar han en episod, som tydligen djupt
fäst sig i hans sinne. En dag hade han gått upp till Rickard Gustafsson,
redaktören av den då mycket populära, efter nuvarande begrepp sagolikt och ofattbart
enfaldiga skämttidningen Kasper, i avsikt att få sälja några karikatyrer.
Gustafsson blev emellertid ursinnig över att man ens vågade erbjuda honom dylika
produkter: »Det är ju inte människor ni ritat, det är monster! Och försök inte
att pracka på mig eller någon annan sån här smörja mera!» Till slut erbjöd
han sig emellertid att inköpa teckningarna för ett belopp av kr. i: 50 kontant
för alla fem teckningarna, vilket den stackars konstnären, driven av sitt
nödläge, såg sig tvungen att acceptera. Då affären väl avslutats och Albert
Engström var på väg att avlägsna sig, sände Rickard Gustafsson emellertid i sista
ögonblicket honom ännu en mördande pil i ryggen med orden: »Men tro nu inte
att jag tar in de här teckningarna i Kasper! Jag skall ha dem för att visa unga
latdrögar till artistfrön hur de inte ska teckna! Adjö!»

Den självmedvetna övermänniskoattityd, som Albert Engström under sin
senare verksamhet ofta älskat att anlägga, har säkerligen icke så mycket
betingats av utifrån kommande litterära impulser som fastmer av det oavvisliga
behovet att till personlighetens skydd skapa en effektiv psykologisk reaktion mot den
nedsättande kritik och den orättvisa ringaktning, varmed han möttes under sina
ungdomsår.

Så småningom förbättrades emellertid Albert Engströms yttre levnadsvillkor,
han blev medarbetare i Söndagsnisse och började vinna en viss popularitet.
Betydelsefull för hans utveckling blev en sommar i början av 1890-talet, som han
tillbringade långt ute i Stockholms skärgård, där en liten artistkoloni slagit sig
ned för att måla och leva friluftsliv. Medlemmar av kolonien voro bl. a. Gustaf
Anckarcrona, J. A. G. Acke och Bruno Liljefors. För första gången fick Albert
Engström nu på en gång se skärgården och göra bekantskap med dess då ännu
av stadskulturen fullständigt oberörda befolkning. Koloniens hyresvärd,
skeppar Sjögren, var ett skärgårdsoriginal av rang, som väckte Albert Engströms
hänförelse. »Otaliga och lögnaktiga voro hans historier och fyllda av en
underbar blandning av drastisk komik och blodigt allvar. Jag önskade mig vara
stenograf. Han överväldigade med fantasi och förkrossade med material.» — Det
förefaller som synes ganska sannolikt att skeppar Sjögren stått fadder för mer
än en av Albert Engströms ryktbara skärgårdsberättelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:15:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1932/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free