Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Åhlin, H. Några ord om förhållandet mellan läroverks- och stadsbibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 några ord om läroverks- och stadsbibliotek.
las vid undervisningen. Skalle den stå i ett stadsbibliotek, torde den icke bli mycket
begagnad. Dess två första delar äro ej heller så sällsynta, att de vetenskapliga
biblioteken hava något intresse av att draga till sig de exemplar, som finnas i
läroverksbiblioteken. På liknande sätt förhåller det sig med åtskilliga gamla böcker i dessa
bibliotek.
Den successiva inventering av läroverksbiblioteken, som utskottet talar om, har
nog åtskilligt, som talar för sig. Några erinringar äro dock pä sin plats. Det är
icke lätt att förstå, vare sig i vilken omfattning eller av vem en sådan inventering
skall verkställas. Man kan naturligtvis bestämma, att läroverksbibliotekarien skall
göra en förteckning över alla böcker, som äro tryckta före ett visst år. Då en
läroverksbibliotekarie för sitt ordinarie arbete har mindre än den allra enklaste
hantverkare i arvode, tycker man, att det vore blankt omöjligt att ålägga honom ett sådant
arbete. Det vore ju också särdeles orättvist, då somliga läroverksbibliotek hava massor
av gamla böcker, andra nästan inga sådana. Men det är ej fråga endast om arvoden,
ehuru man måste säga, att nästan alla svårigheter beträffande läroverksbiblioteken
bottna i att bibliotekariernas arbete betalas så erbarmligt. Det är också fråga om
tid. Om ett läroverksbibliotek har stora mängder gamla böcker, skulle det taga så
mycken tid att förteckna dessa, att bibliotekarien antingen måste försumma allt det
ordinarie biblioteksarbetet eller få ledighet från sin lärartjänst eller
förteckningsarbetet draga ut i åratal. Stadsbiblioteken hava i vissa läroverksstäder, men visst icke i
alla, personal, som skulle kunna göra inventeringen, men det är väl mycket
problematiskt, om denna personal skulle kunna avvaras för ett dylikt arbete. I varje fall
måste den få ersättning. Det är alldeles uteslutet att för inventeringen använda
okvalificerade krafter; bl. a. fordras ju vissa språkkunskaper. Däremot är det kanske
tänkbart, att om arbetet lägges på läroverksbibliotekarien, han får t. ex. en
bibliotekselev till hjälp. Emellertid — vore en sådan inventering förnuftig? En
förteckning, som upptoge rubb och stubb, som endast vore av en viss ålder, skulle komma
att upptaga en massa skräp, som ingen människa på allvar tror någonsin skola
kunna »nyttiggöras för forskningen». Det är svårt att föreställa sig en
läroverksbibliotekaries tid sämre använd. Men blir det fråga om att sovra och taga med endast
det, som kan »nyttiggöras för forskningen», torde de allra flesta
läroverksbibliotekarier gå bet på uppgiften. Slutsatsen blir alltså, att inventeringen bör ankomma på
tjänstemän från de vetenskapliga biblioteken. Utan deras ledning kan inventeringen
på många håll bliva ett särdeles mödosamt och i alla fall värdelöst arbete. Alla
gamla böcker hava sannerligen icke större värde, och åtskilligt gammalt, som har
samlar- och kuriositetsvärde, har föga värde för forskningen.
Trots svårigheterna vore det emellertid säkerligen tacknämligt, om en
inventering av läroverksbibliotekens äldre böcker bleve verkställd. Däremot förefaller
statsutskottets tanke på ett utbyte av böcker mellan läroverk och folkbibliotek ganska
verklighetsfrämmande. (Att statsutskottet med »allmänna bibliotek» menar
stadsbiblioteken, tar jag för givet. Vad skulle eljest menas? Då det talas om för
ungdomen tillgängliga böcker, kan det ju ej vara fråga om de vetenskapliga biblioteken.)
Då som bekant den nyare litteraturen är oerhört efterfrågad på stadsbiblioteken,
torde dessa vara föga hågade att utbyta aktuell litteratur mot gamla böcker. Vad de
skulle kunna tänkas avstå, är nog huvudsakligen sådant, som mycket sällan
efterfrågas och som icke heller läroverken skulle ha någon nämnvärd nytta av och därför
icke vilja draga pä sig. Däremot kan det väl pä sina ställen vara lämpligt, att om
både läroverket och stadsbiblioteket så önskar, det förra deponerar någon del av
sitt bokbestånd på det senare, under de förbehåll, som man ömsesidigt kan komma
överens om. Läroverket kan t. ex. fordra, att dessa lärare erhålla företrädesrätt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
