Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Hallström, Ester. Något om samarbetet mellan amerikanska skol- och barnbibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMARBETET MELLAN AMERIKANSKA SKOL- OCH BARNBIBLIOTEK. I35
Miss Anne McGuinnes redogjorde pä ett medryckande sätt för hur hon för tvä
år sedan fått till uppgift att organisera biblioteket i en ny skola i stadsdelen Bronx.
Hälften av de 2,000 eleverna saknade all biblioteksvana. Först fick hon bygga upp
ett gott kamratskap mellan sig och barnen. De fingo känna, att det fanns ett ställe
i skolan, där man fick ha sin egen väg och göra sitt eget val. Sedan kom den
delikata processen att göra dem bekanta med böckerna. De första
»bokprat»-stun-derna hade hon sitt förnämsta stöd i sin entusiasm.
Det gällde att påverka de slöa och ointresserade, och härför fanns många
utvägar. Man fick en bok, i vilken man skulle läsa sexton sidor, varken mer
eller mindre, och sedan skulle man tala om, huruvida man önskade fortsätta eller
ej. Av trettiosex barn ville trettiofem läsa sin bok till slut. — En hel grupp
barn kunde få lyssna till en radiouppläsning, t. ex. ur en bok om barn i Ungern.
Om skolklockan ringde, innan berättelsen var slut, blev ofta följden den, att
bibliotekarien måste lova att skaffa boken till biblioteket. Om klassen sedan visade en
viss iver att läsa, fick den löfte att få lyssna till liknande uppläsningar en gång
i månaden. ■— En klass besökte en stor tidnings redaktion, där en
utlandskorrespondent höll ett föredrag för barnen om kriget i Abessinien med särskilt
omnämnande av namn på män och platser, som ofta nämndes i dagsnyheterna. Klassen
ville veta mer och gick till sitt skolbibliotek och fann, att de flesta referensböckerna
hade upplysningar om sådant, som de nu blivit intresserade av. Ett stimulerande
sätt att undervisa i referenslitteratur!
Pä den grund som lagts i skolbiblioteket uppbyggdes nu samarbetet med
stadsbiblioteket.
Bibliotekarien och tvä assistenter inbjödos till skolbiblioteket. Man kom
överens om en plan för registrering av nya låntagare. Läntagarkorten skulle vid
behov lätt kunna överföras till andra närbelägna filialer. Skolbibliotekarien besökte
stadsbibliotekets ungdomsfilial och skrev in sig själv. Nästa etapp var, att en
klass fick komma dit och göra ett besök, även i de vuxnas avdelning och dess
browsing-room, ett läsrum för barn på mellanstadiet, samt för att lyssna till
kåserier om böcker. En biblioteksassistent därifrån kom över till skolan och gav
lektioner i »Reader’s Guide», ett index för periodisk litteratur. Skolbibliotekarien
var sedan angelägen att ofta föra på tal dessa besök och det vänliga mottagande
man fått där. Man lärde sig filialens namn och bibliotekspersonalens namn.
Barnen fingo vid mer eller mindre högtidliga tillfällen hålla små anföranden inför hela
skolan om vad det innebär att vara låntagare vid stadsbibliotekets ungdomsfilialer.
Och så skulle man nu metodiskt lära känna bokbeståndet vid ungdomsfilialen.
Skolbibliotekarien hade i sitt namn ett antal böcker reserverade, som de mera
ointresserade fingo tillfälle att välja ibland. Detta gav deras besök i biblioteket ett
sken av betydelsefullhet. Ämneslärarnas beställningar telefonerades till
stadsbiblioteket, och barnen fingo gå dit och hämta dem —■ och därigenom stärktes
kontakten ytterligare. En verklig agitation för medlemsanslutningen till
stadsbiblioteket bedrevs med tio—sextonåringarna bland annat i form av en tävlan, vilken
resulterade i 2,250 inskrivningar av 2,553 elever. En eftermiddagsklubb bildades för
de klasser, som hade 100 % låntagare i stadsbiblioteket. I de klubbarna fick man
göra bekantskap med nyförvärven. Var och en fick femtio minuter att sitta och
läsa en ny bok. Böckerna samlades in, och barnen fingo löfte, att de snarast möjligt
skulle få låna dem pä sina kort. Själva fingo barnen hålla små anföranden i radio
om älsklingsböcker, och detta ansågs göra större verkan, än om de mest tränade
bibliotekarier skulle ha talat!
En privat »radioutsändning» till de olika klassrummen i hela skolan hade satts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
