Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planen för lifvets utveckling på vår jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hos människan.
25
sista ögonblick. Hvarje stund vänder människans kropp
tillbaka till den jord, hvarifrån den blifvit tagen, för att där söka
näring för sin kraft och ämne för sin verksamhet; och hvarje
stund stiger anden upp till Gud, som honom gifvit hafver, för
att förena sig med honom genom själens inre trängtan, som
motsvaras af de gudomliga meddelelserna. 1 det sålunda
människosjälen sväfvar emellan dessa båda verldar och står i
förbindelse med bägge genom de tvänne nämda organerna, har
hon ursprungligen fått till bestämmelse att bilda ett
föreningsband dem emellan och att sålunda arbeta på att förverkliga
himmelen pä jorden eller (hvilket kommer på ett ut) att
ombilda jorden till himmel.
Vår egen iakttagelse och skriften stämma alltså öfverens
i uppfattningen af människan såsom en med kropp förenad ande,
som genom denna förening blifvit en själ, den där utgör
medelpunkten för ett trefaldigt lif: för det tänkande och fria
jagets, själens lif eller det psykiska lifvet; för sinlighetens och
den organiska verksamhetens lif eller det fysiska lifvet; och
för det himmelska lif, som sträfvar efter gemenskap med Gud,
eller det andliga lifvet.
Ända från sin födelse äger människan principen eller
åtminstone möjligheten till detta trefaldiga lif. Men det
framträder hos henne blott småningom. Först framträder det
lekamliga lifvet: det späda barnet äter, dricker och sofver. Sedan
det tillbragt några veckor i detta tillstånd, som ytligt
betraktadt kunde synas vara ett rent djuriskt, framstrålar en dag pä
den nyföddes ansigte detta första himmelskt milda leende, som
för den öfver barnet sig uedlutande modren röjer, att själen
småningom vaknat genom beröringen med hennes. Eedan ifrån
början var denna själ förhanden, ehuru fördold; nu har den
trädt i verksamhet, och hela rikedomen af den blifvande
utvecklingen ligger redan i denna första uppenbarelse af dess
närvaro. Slutligen, kanske först efter flera års mellanrum, då
redan förståndets fackla blifvit tänd och spridt omkring sig
ett klart ljus, då viljekraften med en dagligen tilltagande
styrka blifvit härdad, känner barnet en aftonstund efter en
lycklig dag eller efter en fröjderik stund, tillbragt i moderns
sköte, just då det skall öfverlemna sig åt sömnen, sitt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
