Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra större profeterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
De fj’ra större profeterna.
Israel såsom Jehovas folk fått sig tillagd; den heliga dom,
som fortfarande sväfvar öfver dess hufvud, försåvidt det icke
efterkommer denna bestämmelse, denna lag för dess tillvaro;
den heliga och oförgängliga återstod, som renar sig från dom
till dom, och medelst hvilken det härlighetsrike skall
förverkliga sig, som skall frambryta vid dagarnes ända.
Skulle väl dessa åskådningar och deras olika tillämpning
i profetens bok blott hafva härflutit ur det judiska
medvetandet eller vara ett det mänskliga förnuftets förutseende? Folkets
kommande bortförande till Babel, dess återställelse (en nästan
exempellös tilldragelse i historien), uppenbarelsen af en Messias,
som först höljdes med smälek, men sedan på denna väg krönes
med ära, förkasteisen af denne Messias genom Israel själft,
detta folk, som var förberedt att mottaga honom, och slutligen
Guds rikes upprättelse bland hedningarne genom tron på denne
Kristus, från hvilken Israel med förakt vände sig, — skulle
väl detta vara föreställningar, som nationalandan ingifvit honom
eller blott och bart naturliga aningar? Äfven om historien icke
hade påtryckt dessa tankar en gudomlig prägel, skulle själfva
deras innehåll vara nog för att visa deras källa. En sådan
helighetens fläkt utgår icke från det mänskliga hjärtat.
Det namn, som Esajas i sin bok älskar att gifva Gud, är
"Israels helige". Denna benämning är, såsom man ser, en
sammanfattning af hela hans profetia. Den visar tillika på
ett slående sätt förbindelsen emellan hans profetiska ämbete
och den tids behof, som han skulle tillfredsställa.
Jeremias.
På Esajas’ tid framträdde ett antingen — eller. Det gälde
för Israel att antingen låta draga sig ned i den afgrund, som
öppnade sig under dess fötter, eller ock hålla sig fast på den
höjd, som reste sig däröfver. Ett och ett halft århundrade
därefter, på Jeremias’ tid, fans icke längre detta val; Israel
hade redan rätt djupt glidit ned utför den ödesdigra branten
och var på väg att störta i afgrunden. Folket öfverlemnade
sig åt afgudadyrkan med en ifver, som gränsade till vansinne.
Aldrig förtjänade denna främmande gudsdyrkan bättre det namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
