Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jobs bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Jobs Bok.
Ty jag skulle då tiga och dö.
Blott två ting du spare mig,
Då skall jag ej gömma mig för din åsyn:
Släpp af ditt handgrepp ifrån mig
Och må din skräck ej förfära mig.
Kalla mig se’n, och jag skall svara,
Eller månde jag tala och genmäle mig du.
Denna den personlige och lefvande Gudens obegränsade,
outgrundliga frihet, som understundom blifver ett fullkomligt
godtycke . . ., i hans sköte kastar han sig, då han icke längre
vet, hvart han skall fly för sina vänners obevekliga logik. Denna
djärfva vädjan till en Gud, som tyckes fegt dölja sig, och den
han på sätt och vis kallar till rätta inför sig i sitt sårade
samvetes namn, innebär i själfva verket den högsta hyllning åt den
gudomliga heligheten, hvilken öfvergår allt menskligt förstånd.
Andra afdelningen visar oss, såsom Schultz säger, huru
Job alltmer närmar sig Gud, i samma mån hans vänner mera
aflägsna sig från honom. Detta förtroliga närmande börjas och
befästas visserligen blott under en häftig kamp. Men ju mer
han ser sig utan hjälp, utan vänner, prisgifven åt en oförklarlig
skickelse, dess mera höjer han sig till den triumferande
öfvertygelsen, att Gud skall blifva hans hämnare, vittnet om hans
oskuld. Nej, hvad än må komma, skall ban icke förgås;
spetälskan kan fräta hans kött, ja till och med förtära hans ben;
hans vänner må belasta honom med de svåraste anklagelser . . .;
det betyder för honom-föga! Med Gud allena har ban
hädanefter att göra. Han är säker på Gud, ja, säker på honom i
själfva det ögonblick, då Gud tyckes göra allt för att krossa honom.
Se äfven nu fins i himlen mitt vittne
Och i höjden min bekräftare.
Mina vänner äro mina begabbare,
Till Gud vändes i gråt mitt öga.
Gud, gå i god, borga för mig hos dig:
Hvem annars ville väl gifva min hand sitt handslag*?
Ack, att så mina ord uppskrefves,
Ack, att de togos till boks och ristades
Med järnstift och i bly,
*) Det tecken, hvarmed man gick i god för en annan.
(Renan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
