Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jobs bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handlingens gång.
145
I klippan för alltid inhögges!
Doek själf jag vet, att min upprättare lefver
Och skall omsider träda upp öfver stoftet.
Och sen min hud ej fins, den man så stympat,
Och utan mitt kött jag skall skåda Gud,
Ja själf honom skåda på min sida;
Och få mina ögon se och är han ej främmande mer.
Det är på detta ställe, som Jobs förtröstan till Gud uppnår
sin höjdpunkt. Uttrycker han i dessa ord hoppet om ett blott
t il frisknande, då det skall behaga Gud att häjda spetälskans
härjningar och säga till denna obotliga sjukdom: härintill och
icke vidare! Eller månne Job, misströstande om allt
tillfrisknande härnere, höjer sig ända till visheten om en
återupp-ståndelse i egentlig mening? Mellan desse tvänne
tolknings-sätt, om hvilka uttolkarne äro oense, skulle måhända Job själf
tvekat. Vet ban väl, hvad Gud skall göra med denna kropp,
detta lefvande skelett, hvaruti han ännu suckar och lider? Men
hvad han med visshet vet är, att han skall lefva, vare sig
det sker genom tillfrisknande eller genom uppståndelse; ty
hans upprättare (förlossare) lefver. Allt hvad Jesus (Matt. 22:
32) härleder ur uttrycket: "Abrahams, Isaks och Jakobs Gud",
ligger i detta patriarkens trosrop: "Min upprättare (förlossare)
lefver!"
Efter denna sista ansträngning börjar i tredje afdelningen
Jobs hjärta att vekna; och hans alltid högstämda ord uttrycka
en mera bruten och mildare smärta. Han framkallar för sina
vänners ögon människolifvets olösliga problem; han påminner
dem om, att den vishet, som löser dylika gåtor, icke är
människan beskärd. Han skildrar ännu en gång med en
oöfverträfflig poetisk kraft sin svunna storhet; han framhåller
motsatsen mellan detta lif, fritt från alla de brott, hvarför lian
beskylles, och sitt närvarande elände. Och i det ban återtager
ett samvetes fasta språk, som icke skall försvagas af någon
ovärdig handling ens i förhållande till den Allrahögste, utropar
han till slut:
O, att jag hade den mig hörde!
Se här min underskrift, må den allsmäktige ge mig svar,
Och blifve den skrift, han uppsatt, min motpart.
God et, Bibliska studier 1. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
