Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jobs bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Jobs Bok.
3. Jules Sandoz*), sora framförallt fäster sig vid den
första af de två tankar, som utvecklas i Elihus tal, anser, att
författaren, sedan han i Jobs samtal med sina vänner bestämdt
afvisat läran om lidandet såsom ett straff, vill i stället sätta
läran om lidandet såsom ett renings- och uppfostringsmedel
for den sedliga människan. Från denna synpunkt "får smärtan",
säger han, "en ny betydelse och ett nvtt namn: den kallas
pröfning. Den är för den sedliga människan, hvad degeln
är för metallen; och på botten af den bittraste kalk finnes
lyckan för den, som kan utan motstånd tömma densamma".
Just på detta sätt uppfattar äfven Hengstenberg syftemålet med
Jobs bok. Denna skrift har enligt honom till syfte "att för
den trogne afslöja korsets hemlighet, att inviga honom i
kunskapen om dess heliggöraude bestämmelse, att lära honom lida
på ett sådant sätt, att målet blifver uppnådt och att Guds tröst
må under mysteriets bestånd återupprätta hans själ. Bokens
väsentliga tanke skulle från denna synpunkt finnas i kap. 32
och 33, sora innehålla Elibus första tal. Vi hafva utan tvekan
försvarat äktheten af denna del af boken, och vi hoppas hafva
uppvisat såväl vigten som nödvändigheten däraf. Men om den
af författaren åsyftade lösningen innehålles i dem, hvartill skulle
då Elihus följande tal om de gudomliga beslutens obegriplighet
tjäna? Hvartill Jehovas tal oin samma ämne? Och framförallt
hvartill epilogen, sora ingalunda beskrifver den andliga
välsignelse, sora Job funnit på den bittra kalkens botten, utan som
omtalar en rent timlig återställelse? Sedan Elihu talat, borde
boken sluta med en förklaring af Jehova, att han talat väl och
att den eviga visheten har i houom funnit en sig värdig tolk.
4. Just detta har fört Hupfeld och Knobel på den tanken,
att bokens författare, stående ansigte mot ansigte med det
förfärliga problem, som ban uppstält för sig, vill blott och bart
lära en blind underkastelse. Enär människan icke kan förstå,
så bör hon ödmjukt underkasta sig. Detta är Elihus sats i
andra delen af hans tal; det utgör äfven ämnet för Jehovas.
Vi vilja naturligtvis icke neka, att denna lösning delvis är sann;
vi påstå blott, att författaren, ehuru ban gifver denna tanke
*) I den ofvan anförda afhandlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
