Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höga visan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Höga Visan.
salar, i hvilka hon nu ser sig fången. Hon är en blomma
från fältet och känner sig icke rätt på sin plats i det ståtliga
palatset.
Salomo förlorar icke modet:
"Såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland andra
jungfrur".
Sulamit, som blir mera lidelsefull, svarar honom med
växande liflighet:
"Såsom ett äppleträd bland skogens träd, så är min vän bland andra
ynglingar. I dess skugga längtar jag att sitta, och dess frukt är ljuflig
för min gom".
Det inre skådandet af den älskande vinner här sin högsta
styrka. I det hon frigör sig helt och hållet från det yttre
läget, glömmer hon sin fångenskap. Hon ser sig tillsamman
med honom på de ställen, hvarest de unga männen och de
unga qvinnorna pläga roa sig. Hennes hjärta klappar vid
denna inbillade lycka. Hennes nyss gjorda, kraftiga
ansträngning att tillbakavisa den frestelse, för hvilken hon i detta
ögonblick är utsatt, hennes kärleks glöd, som blifvit höjd
genom striden med den råa lidelse, för hvilken hon är
föremål, hafva liksom uttömt hennes krafter. Hon känner sig
vanmäktig falla i den väns armar, som hon i anden skådar;
och tillslutande sina ögon, beder hon de unga qvinnor, som
omgifva henne att vid allt hvad landtlifvet äger behagligt och
angenämt vörda den lycka, i hvilken hennes kärlek sänker
henne och icke återkalla henne till den sorgliga verkligheten,
innan hon af sig själf uppvaknar ur denna ljufva hänryckning.
"Han förer mig till vinpresshuset, och hans kärlek är hans banér
öfver mig. Stärk mig med drufvokakor, vederqvick mig med äpplen, ty
jag dör af kärlek. Hans venstra hand jag under hufvudet känner, hans
högra håller mig omfamnad. — Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar,
vid markens gazeller och hindar: väcken icke upp, uppväcken ej kärleken,
innan den vaknar af sig själf".
Sålunda har då Sulamit försjunkit i sina ljufva drömmar.
Här borde egentligen första akten sluta. Men författaren
inviger oss i de syner, som Sulamit hade under detta yttre
vanmaktstillstånd. Förhänget går upp, för att visa oss en osynlig
verld, Sulamits själ; och de två uppträden, som följa härpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
