Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höga visan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dess innehåll.
183
och afsluta första akten, äro två nära sammanbundna exstatiska
tillstånd hos den unga flickan.
Det första uppträdet (det tredje i hela dikten) omfattar
kapitlet 2: 8—17. Det är en morgonscen. Sulamit är i sin
moders hus, hon tror sig höra sin älskades röst, som kallar
henne, och tror sig varseblifva honom genom fönstergallren:
"Min vän jag hör! Si där kommer han, hoppande på bärgen,
springande på höjderna. Min vän är lik en gazell eller ett ungt rådjur. Si
där står han bakom muren, han blickar in genom fönstren, hans ögon
lyser genom gallren".
Han inbjuder henne till en spatsergång pä fältet, som nu
börjar kläda sig i sin vårdrägt:
"Min vän svarar mig och säger till mig: Stig upp, min älskade,
min sköna, och kom! Ty se, vintern är förliden, och regnets tid är förbi,
den har gått sin kos. Blomster ses på marken, sångens tid kommer och
turturdufvan röst låter höra sig i vårt land. Fikonträdet mognar sina
bär och vinstocken står i blomma och gifver sin vällukt".
Men Sulamit gifver icke efter för denna inbjudning; hon
kommer icke. Den älskade jämför henne med en dufva, som
döljer sig i en klippremna. Om hon icke kan följa honom,
så ville han åtminstone se hennes gestalt och höra hennes
stämma; ban beder henne om en sång:
"Stig upp min älskade, min sköna kom! Min dufva på klippans
branter, i klyftans näste, visa mig ditt anlete och låt mig höra din
stämma! Ty din stämma är ljuflig och ditt anlete täckt".
Hon svarar honom med en sång, hvari hon erinrar honom
om hennes bröders befallning, som nödgar såväl henne som
kanhända äfven hennes yngre; syster och deras kamrater att
vakta de unga vindrufvorna mot schakalernas plundringar.
Sålunda höra vi i Sulamits exstatiska tillstånd ett eko af alla
angenäma eller smärtsamma rörelser under hennes vakna
tillstånd :
"Fången oss schakalerne, schakalerne de små, som förstöra
vingårdarne! Ty våra vingårdar stå nu i blom".
Hon är sålunda tvungen att ända till aftonen uppskjuta
den spatsertur, till hvilken han inbjuder henne. Men hennes
hjärta blifver icke dess mindre förenadt med vännens; och då
aftonen kommer, och hon är färdig med sitt hårda arbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
